Bissens kamp

Vi bjuder på reportaget om "Bissen" Larsson ur Bandyportföljen #10.
Text: Kajsa Kärnman

”Fixar att det står en bil vid stationen vid 11.55. Välkommen till Bissen Brainwalkland. /Bissen” skriver Mathias ”Bissen” Larsson i ett mail när vi bestämmer träff för vårt möte. Och visst står där en bil när jag stiger av bussen på Köping station. Bissen är fortfarande i för dåligt skick för att köra själv, men hans pappa Rolf plockar så snällt upp mig och vi kör mot Bissens hem som ligger fyra kilometer utanför stan. Vid skylten ”Välkommen till Köping” hänger en Bissen Brainwalk-skylt och under den korta bilfärden hinner jag skåda tre personer med Bissen Brainwalk-mössor på sig, alla i olika färg. Att jag har hamnat i Bissen Brainwalk-land råder det absolut inga tvivel om.

Bissen sitter i en grå fåtölj med ett skadat ben på en fotpall framför sig och pratar i telefon när jag med sällskap av pappa Rolf traskar in i huset. Från taket i både köket och vardagsrummet hänger det rosa ballonger och färgglada vimplar. Rolf förklarar att det är från kalaset de hade häromdagen när barnbarnet, Bissens och hans hustru Emmas äldsta dotter Liv, fyllde åtta år.

– Välkommen, säger Bissen efter någon minut och lägger undan telefonen. Det är full planering inför galan på fredag så jag var tvungen att ta det samtalet.

När vi ses är det två dagar kvar till den första Bissen Brainwalk-galan någonsin. En gala för att uppmärksamma alla de människor som är engagerade och gör ett stort arbete för hjärnforskningen och Bissen Brainwalk.

– Det känns fantastiskt. Den här galan är inte till för mig, utan det är så många som gör ett så otroligt jobb och det är dem vi ska lyfta. Dessutom ska vi dela ut 500 000 kronor i insamlade pengar till hjärnforskningen, säger han.

Galan anordnas av Köpings kommun i samband med helgen för den årliga Bissen Brainwalk-promenaden ytterligare två dagar senare. I år är det femårsjubileum för Bissen Brainwalk och under åren har det samlats ihop runt 2,5 miljoner kronor till hjärnforskningen. Den forskning som för fem år sedan räddade livet på Bissen.

Bissen var 34 år och jobbade som fritidsledare och idrottslärare på en högstadieskola. Det var högt tempo i vardagen, dottern Liv var nyss fyllda tre och förutom att han var spelande tränare i det allsvenska laget Köpings IS så spelade han mycket golf. Det var full fart, helt enkelt. Men i mars 2010 låg han hemma ett par dagar i sträck med stark huvudvärk. Han hade sökt läkarvård men blivit nonchalerad och utan en undersökning blev han hemskickad med stark medicin och sömntabletter i tron om att det bara var ett virus som spökade. Två dagar senare small det till ordentligt i huvudet. En blodåder i hjärnan hade brustit och läckt ut blod, som i sin tur gett tre infarkter i lillhjärnan i bakhuvudet.

– Det kändes som att någon överföll mig bakifrån. Jag tappade balansen helt och minns att benen inte bar mig. När en blodåder spricker är det oftast ”hejdå”, säger han och knäpper med fingrarna för att illustrera.

Men Bissen överlevde. Han hade svårt att stå och gå och var väldigt svag i hela högersidan av kroppen. Han led av hjärntrötthet och minsta lilla intryck var nu betydligt mycket värre. Fågelkvitter, bilar som lät och saker som rörde sig runt omkring. Han märkte hur han snabbt blev svettig, trött och yr. Alla dessa men sitter kvar än idag även om det går sakta framåt.

– Första tiden var väldigt svår. Motoriken var kass och kroppen fungerade inte som vanligt. Det var mycket rubbningar i huvudet, mycket ångest. Många funderingar kring vad som hade hänt men framför allt vad som kunde ha hänt.

Som om en stroke inte var tillräckligt för Bissen och hans familj var han i november förra året inblandad i en dödsolycka. Han på väg på en rehabiliteringsresa i Dalarna tillsammans med hustrun Emma när en mötande bilist prejade en över en annan bil på fel sida vägen och de frontalkrockade i 90 kilometer i timmen. Såväl Bissen som Emma hade änglavakt och överlevde men Bissen krossade knäet, bröt vänsterarmen, spräckte diafragman och fick nya, hårda smällar mot huvudet.

– Det var nästan jobbigare att vakna upp efter bilkraschen. Jag kände bara ”fan, ska man få börja om från början nu igen?” och jag undrade hur det skulle gå för Emma som också dragit på sig rejäla skador. Jag tänkte på att våra barn nu hade två stupade föräldrar. Det har varit jäkligt tufft men vi är så klart tacksamma att vi lever, berättar han och dricker ur sin kaffekopp som han håller i sin vänsterhand med armstöd på.

– Jag har varit riktigt nära döden nu två gånger. Jag vet inte varför jag överlevt men främst är det en enorm tur så klart och sen beror det lite på vad man tror på och hur djupt man ska gå in på det. Jag har funderat över det så många gånger.

Att ha kroppsliga men har aldrig varit det största bekymret för Bissen. Smärtan går att medicinera bort och mycket kan han träna upp. Han känner mer frustration över att kroppen inte fungerar som förut och att han inte klarar av sådant som för många är självklart, men som inte syns. Att se på tv, läsa eller vistas i bullrig miljö är påfrestande och att se en hel bandymatch var omöjligt. Tidigare var det bara att slå på golfbollen men nu träffar han den inte längre. Skulle han cykla och titta åt sidan så skulle han ramla och att hålla kaffekoppen i höger hand kräver att han ständigt tänker på det, annars tappar han den. All tajming och motorik var borta efter hjärnblödningen. Men det värsta har varit allt det sociala han gått miste om.

– Jag har fått tacka nej till kompisars 40-årsfester, semestrar, inte kunnat gå på barnens aktiviteter och missat deras avslutningar. Jag orkar leka med dem i en halvtimme när de kommer hem från skolan och sen måste jag gå upp och lägga mig i sängen. Det är vid sådana tillfällen man blir riktigt less. Visst saknar jag att spela bandy men det går inte ens att jämföra med allt det andra jag missar. Kroppen kommer att funka hyfsat fint igen, men jag vill gärna att det ska bli lugnt i huvudet också.

Bissen Brainwalk föddes som en del av rehabiliteringen. Minnena och obehaget från hjärnblödningen blev allt större när årsdagen närmade sig och som en milstolpe bestämde han sig för att klara av att gå milen runt Köping tillsammans med kompisar och släkt och samtidigt skulle de skänka 50 kronor var till hjärnforskningen, som en rolig grej. Närmare 1000 personer dök upp och hängde på Bissen på hans första mil. Och under åren har Bison Brainwalk etablerats i hela idrottssverige.

– Det var en fantastisk upplevelse. Det betyder väldigt mycket, dels att jag klarade av mitt mål men också att alla dessa människor gick med mig och att vi samlade in så mycket pengar till forskningen. Jag hade inte suttit här idag och mått såhär bra om det inte varit för Bissen Brainwalk och alla människor som är engagerade och sprider budskapet.

Inom bandyn har han hela tiden jobbat mot målsättningar och det är tack vare det som han tagit sig framåt och utvecklats tiden efter de båda olyckorna. Den första tiden efter hjärnblödningen svarade kroppen väldigt bra och han satte upp delmål för att kunna gå längre sträckor och klara av nya saker. Men efter ungefär tre år tog det stopp och det skedde inte någon utveckling, han kände sig tom. Samtidigt såg han andra som varit i samma situation som han själv som åkte Vasaloppet. Han testade att åka skidor men han bara trillade. Bissen sökte då kontakt med en livscoach som hjälpte honom att se andra mål, att sikta mot mindre men mer realistiska mål och att lägga upp dem efter hans egna förutsättningar.

– Min idrottskarriär har betytt allt för mig i min resa för att komma tillbaka men många bitar har också blivit bättre hos mig, bitar som jag och andra bandyspelare idag saknar. Jag tror att lagidrottare har mycket att lära om det mentala, hur man ska tänka. Det är inte bara att lyfta massa skrot och springa i skogen utan jättemycket sitter i huvudet.

Från det att han vaknade, både efter hjärnblödningen och bilkraschen, har han haft en enorm fördel av att han dels var så bra grundtränad men också att han har en riktig vinnarskalle.

– Jag hade ju kunnat bryta ner mig totalt och ligga kvar i soffan, men då hade jag legat där än idag. Jag tränade otroligt mycket de första åren och trots det har jag ju fortfarande försvagningar och lider av hjärntrötthet men om jag inte hade tränat så hårt hade jag mått betydligt sämre nu. Som elitidrottare har man nog ett inbyggt driv inom sig och det har hjälpt mig.

Han har lyckats hitta en vilja som han inte visste han hade och när han tänker tillbaka så ångrar han att han inte körde hårdare under sin bandykarriär. Han önskar att han hade visat lika mycket jävlar anamma som nu.

– Hade jag tränat bara hälften så hårt som jag gjorde de två första åren efter stroken så hade jag varit en mycket bättre bandyspelare.

Bissen är så gott som uppväxt på bandyplan. Både hans farfar och pappa var spelande förebilder och han bestämde sig redan som sjuåring att han skulle vinna SM-guld som bandyspelare. Bissen hade bra förståelse för spelet och var duktig på skridskorna. Han spelade sin sista match bara två veckor innan hjärnblödningen och hade inga planer på att lägga av.

– Jag tyckte fortfarande att det var väldigt roligt med bandy och kroppen kändes fräsch. Hade jag hållit mig frisk hade de nog fått bära av mig från plan, skrattar han.

För Bissen har fokus alltid legat på bandyn, han visste inte så mycket annat. Redan som pojkspelare gick han till Västerås där han spelade i fyra hattiga, men samtidigt otroligt lärorika, säsonger.

– Jag var ordinarie i U23-landslaget och gjorde många poäng men trots det gick jag in och ut ur laget. Pelle Fosshaug kunde bli avstängd för att ha gjort något dumt och då fick jag spela och lyckades en gång göra fem mål i en kvartsfinal mot Villa, till exempel. Men sen kom Pelle tillbaka och så var jag utanför laget igen.

– Jag har otroligt mycket att tacka Västerås för men jag spelade där under några väldigt viktiga år och jag hade kanske blivit en bättre bandyspelare om jag spelat i ett lag som inte bestod av hela landslaget, säger han och ler.

Han blev utlånad till Edsbyn för att få mer speltid och där kretsade allt kring bandy. Han träffade även sin nuvarande hustru Emma.

– Efter två riktigt roliga år i Edsbyn så spelade jag en säsong med Bollnäs och det var också helt fantastiskt roligt. Jag tror jag gjorde 35 poäng och det var fullsatt jämt på läktaren. Jag spelade liksom med Hasse Åström. Det var nog min bästa säsong.

Men sen ringde Västerås och ville ha tillbaka honom, denna gång som ordinarie startspelare. Något han inte kunde tacka nej till.

– Jag ville få spela och äntligen vinna det där SM-guldet. Jag hade varit med Västerås på tre finaler tidigare men fått stå på läktaren och titta på och det tyckte jag inte räknades eftersom jag inte fått vara med på plan.

De lyckades vinna World Cup direkt och år 2001 gick den stora drömmen i uppfyllelse när de vann den svenska bandyfinalen mot Hammarby inför nästan 25 000 på läktaren.

– Jag hade varit där och nosat och det dröjde väldigt länge innan jag fick ta guldet så det är ett idrottsminne jag alltid kommer att bära med mig. Det var fantastiskt och det är inte så många spelare som faktiskt får vara med om det så det är något jag känner väldigt mycket för.

Han hade vunnit SM, Europacupen och World Cup men för att utvecklas mer som bandyspelare och få axla en större roll flyttade Bissen till Motala där han spelade som offensiv mittfältare. Efter två säsonger hörde Vänersborg av sig. Då kände Bissen för att få spela slutspel igen och tog med skridskor, klubba och fru ut mot västkusten där han fortsatte på offensivt mittfält och trivdes väldigt bra i två år. Men på grund av familjeskäl qbestämde de sig för att flytta hem till Köping.

– Jag är glad för det nu, att jag hann spela några roliga år i allsvenskan med min moderklubb medan jag fortfarande var en hyfsad bandyspelare.

– För mig har det alltid varit bandyn. Det är bandyn som tagit mig till olika platser, jag har fått åka på Rysslandsresor och vara med om alla möjliga saker. Jag har fått spela i många olika lag och därmed fått lära känna massa personer som jag fortfarande umgås och pratar med idag. Jag har fått med mig så mycket från sporten och lärt mig så mycket av alla lagkamrater och lagledare jag haft och jag är så glad att jag fått lära känna dem även utanför bandyplan.

Men hade Bissen fått göra om sin karriär på isen hade han ändå gjort det annorlunda. Han önskar att han hade tagit för sig lite mer, satt sig längre fram i bussen. Bissen tror att om han hade tagit för sig mer och trott lite mer på sig själv så hade han kanske varit nära att spela med landslaget.

– Äh, det är lätt att vara efterklok. Att jag inte fått spela ett VM är absolut inget som grämer mig. Jag var inte värd att göra det heller, det fanns många forwards som var bättre än jag. Jag brukar skoja om att jag var en medelmåttig elitspelare som blev bäst i Sverige på att samla in pengar, skrattar han.

– Det som är härligt är att trots att jag inte var någon Jonas Claesson, Per Fosshaug eller Magnus Muhrén så var jag en i bandyfamiljen som blev drabbad och som alla ville hjälpa. Och det tycker jag är skithäftigt.

På Bissens resa tillbaka har svensk bandy betytt väldigt mycket. Bland annat har många elitserielag och även landslaget en Bissen Brainwalk-logga på sina matchtröjor. Inför SM-finalen i år fick han äran att leverera matchbollen.

– När jag fick reda på det så hände det något i min hjärna. Det var ett tag där som jag hade en svacka, jag låg i sängen och tog mig ingenstans. Jag var beroende av så många människor men en dag så ringde de och sa ”Nu har du något att sikta mot. Orkar du ta dig till bandyfinalen så vill vi att du ska leverera matchbollen”. Jag fick enormt mycket energi och det blev betydligt lättare att ligga hemma skadad.

Väl på finaldagen staplade han in på innerplan med kryckor och när han såg sig omkring arenan skådade han Bissen Brainwalk-mössor överallt.

– Folk stod upp och applåderade och jag blev alldeles varm i kroppen. Jag tror inte att alla riktigt förstår hur mycket allt stöd betyder, inte bara för mig längre utan för så väldigt många andra också.

Både Sandviken och Västerås som var i final i år är två lag som har gjort otroligt mycket för Bissen Brainwalk. Sandviken arrangerar varje år en match till förmån för hjärnforskningen, som drar mest publik av alla deras matcher och Västerås är en klubb som betyder väldigt mycket för Bissen personligen.

– Västeråsfansen har varit otroligt viktiga för mig under sjukdomstiden. Det är svårt att greppa, men bandyfamiljens engagemang är orsaken till att jag orkar.

När han utsätter sig för större evenemang och tillställningar kan han bli liggande i ett mörkt rum i flera dagar på grund av alla intryck som helt enkelt blir för mycket för hans hjärna att hantera. Men i slutändan ger det honom så mycket att han tycker att det är värt det. Bissen är en förebild för många som är drabbade av en hjärnsjukdom, han känner sig inte själv som det men förklarar att det ändå är något han älskar att få vara. En förebild som han själv har är fotbollsspelaren Klas Ingesson som gick bort i cancer förra året.

– Han sa ”har man en skitdag så har man en skitdag, då får man ligga och vänta på nästa dag. Den kanske blir bättre”. Och så brukar jag tänka. Jag har mina skitdagar när jag ligger i ett mörkt rum och är yr, mår illa, har ont i huvudet och äter morfin. Men nästa dag kanske är bättre. Jag lider inte av en dödlig sjukdom som Klas gjorde utan jag startar på botten och så kan det bara bli bättre. Efter ett tag med negativa tankar så tänker jag till slut ”fan, det här duger inte” och då gör jag något åt det.

Han går in på sociala medier och läser meddelanden från människor som skriver att han är en kämpe och att han gör skillnad. Han känner att han vill ge något tillbaka till alla de otroligt många människor som bryr sig. Samtidigt ser han personer på sjukhuset som blir hämtade av färdtjänst och inte har någon att komma hem till.

– Det driver mig till att orka, man biter i lite extra för dem som inte har det så bra som jag faktiskt har det. Alla får inte mejl med peppande ord eller har hela bandysverige som stöd och när allt känns jobbigt så är det det som ger mig den där extra kraften.

– Sen har jag ju mina två döttrar som jag kämpar och vill vara en så bra pappa som möjligt för. De ger mig superenergi till att må bättre så jag kan göra normala saker tillsammans med dem.

Efter olyckorna har Bissen blivit bättre på att leva i nuet, att ta tillvara på varje ögonblick. Samtidigt som han trycker på att långsiktiga mål är något som alltid behövs så är det ännu viktigare att leva varje dag och ta till vara på varje dag som man mår bra på. Han beskriver också sig själv som en iakttagare.

– Man får vara med om så mycket saker som man inte reflekterar över. När Liv fyllde åtta häromdagen satt jag och bara iakttog hur glad och överlycklig hon var när alla släktingar sjöng ”jag må hon leva” och det är en stor skillnad, så satt jag inte och tänkte förut. Idag tänker jag ofta ”gud vad häftigt att få vara med om detta”.

En annan grej han lever efter idag är att det går att göra skillnad för andra människor. Han vet hur små gester kan göra stor skillnad för en annan, bara med hjälp av hur man är som person. Han är säker på att det är något som alla kan göra.

På schemat framöver står rehabträning och en önskan om lite lugn och ro i familjen Larsson. En härlig vår och sommar med barnen och familjen är målet.

– Nu hoppas jag att det blir lite lugnt. Det får vara nog med olyckor och skit.

Han beskriver att på hans ena axel finns en jäkligt stark mini-Bissen som säger ”Kämpa!". På den andra axeln sitter en annan gubbe som ibland säger ”Lägg dig och skit i det här”. Som tur är har den starka mini-Bissen ett stort övertag.

– Men det är inte bara jag som säger ”Kämpa Matte” och fortsätter kämpa med att sprida ett budskap. Vi är otroligt många som gör det tillsammans.