Muhrén om karriärens början, slut och allt däremellan

Reportage från Bandyportföljen #6, Augusti 2014

Att vi ville ha honom på omslaget till vårt nästa nummer stod klart i samma stund som han stod på innerplan efter bandyfinalen och skrek ut sin glädje. Vilken comeback! Vilken saga! Denna historia måste berättas. Den om Magnus Muhrén. Vi åkte till Lidköping med ambitionen att snacka både bandy- och golfkarriär men det slutade med ett långt snack på en uteservering i Uppsala. Bandyportföljen har träffat en av svensk bandys största.

Bandygolfen i Lidköping lockade många ur den svenska bandygräddan. Magnus Muhrén, med 0,3 i handikapp, gick 18 hål tillsammans med Petter Björling från Villa Lidköping och ett gäng glada Villa-sponsorer. Stämningen var hög och efter en lång dag på golfbanan med Magnus så insåg vi att det inte fanns vare sig tid eller kraft att sätta oss ner för en intervju. Dessutom hade ölen öppnats redan på banan.
– Det var tur att vi inte gjorde någon intervju där och då, säger Magnus, utan någon glimt i ögat, när vi ses några veckor senare i Uppsala.

Istället hamnar vi alltså på det gamla stationshuset i lärdsomsstaden, det som numera är restaurang och café, ägt av den gamle Siriuslegendaren Lasse Svensson. Magnus ska till Arlanda och hämta en vän till familjen, så det passar bra att svänga förbi staden där hans far Lars Muhrén var stor bandyhjälte en gång i tiden. Han beställer en rejäl bakelse och en apelsinjuice. Det är en het julidag. Magnus första sommar som någonting annat än en bandyspelare.

Uppsala är en speciell stad för honom. Inte bara för att han spelat åtta bandyfinaler på “Studan”.
– Jag har alltid trivts bra i Uppsala. Jag har en god vän som heter Einar Brekkan (före detta fotbollsspelare, reds anm.) som bor här sedan länge. Vi gick i skolan tillsammans i Sandviken och åkte ofta hit och hade skoj på den tiden, berättar han och fortsätter:
– Min pappa bor här sen snart 15 år tillbaka så jag har varit mycket här. SM-finalerna har ju varit otroligt roliga också. Även om det varit blandade resultat., jag har vunnit fyra och förlorat fyra på Studenternas.

Och så var det det här med Sirius. Hur nära var det egentligen att det blev ännu en Muhrén i blåsvart dress? Rykten har funnits om någonting med en lägenhet. Rykten som visar sig stämma då Magnus lägger ut texten.
– Jag hade ett påskrivet kontrakt med Sirius sommaren jag skulle fylla 18 och det var faktiskt lägenheten det föll på. Bara en vecka innan jag skulle flytta så besökte vi lägenheten. Mamma och pappa var med och skulle göra i ordning inför flytten och den visade sig vara otroligt sliten. Det fanns i stort sett ingenting kvar av tapeterna.

 Vad hände då?
– Vi tyckte att klubben skulle hjälpa till att fixa lägenheten men det ville de inte. Läget var bra men vi tyckte att lägenheten skulle vara beboelig också, det ingick ju i avtalet.

På den tiden fungerade det så att även om en spelare inte hade något kontrakt så var klubbarna tvungna att lösa ut spelaren. Sirius satte sig på tvären och ville inte köpa loss Magnus från moderklubben Skutskär.. Han riskerade att bli ett så kallat ettårsfall och hade inte blivit spelklar förrän februari året efter.
– De tyckte väl att jag skulle vara glad för att få vara med och träna men det var inte vad jag ville. Jag tyckte själv att jag var redo för att spela i allsvenskan. Jag vet inte exakt hur det gick till, det var farsan som löste det där, men till slut blev det så att kontraktet revs och jag spelade ett år till i Skutskär, berättar Magnus med inlevelse. När han pratar om sådant han brinner för så forsar orden ut ur munnen. De korta svar man allt som oftast får av idrottsmän slipper man.

 Året efter, 1993, gick han till Sandvikens AIK istället. 
– Nej! Jag ska äta såna här och må bra nu. Med gott samvete, säger Magnus och syftar på bakelsen. Jag har just frågat om det finns risk att han ändrar sitt beslut. Beslutet som säger att den storslagna men samtidigt brokiga spelarkarriären är över.
– Min energi är slut... Men det känns konstigt också.. Alltså, jag har inget sug alls efter att träna och spela men däremot så känns det underligt för identiteten att man inte är bandyspelare - det som man varit i hela sitt liv.

 Får man en identitetskris?
– Ja, lite så. Jag har ju inga som helst minnen av att jag inte sysslat med idrott.

 Beslutet att lägga av växte fram under förra säsongen. En säsong med rejäla dalar och skyhöga toppar.
– Jag hade enorma motivationsproblem, särskilt på försäsongen. Trots det gjorde jag en okej säsong men det var inte på den nivån där jag ville vara. Rent mentalt så har jag inte längre orken att belasta mig själv så mycket som krävs.

När grundserien 2013/2014 började gå mot sitt slut åkte Magnus på en lårskada i vänsterbenet som först såg ut att spoliera resten av säsongen. Men lagom till slutspelet var han åter på isen efter en rekordsnabb rehab.
– När skadan kom fick jag tillbaka motivationen att göra det som krävs. Väl tillbaka var jag i bättre form än på många år, även om vänsterbenet bara hade cirka 75 procents styrka.

När benet var okej dök istället ett envist magvirus upp och störde. Även om Sandviken, med viss möda, tog sig till final så var det med en konstant illamående härförare.
– Tyvärr höll viruset i sig hela slutspelet och släppte inte förrän en månad efter finalen. Jag vet faktiskt inte hur jag tog mig igenom de där sista veckorna, jag var helt färdig och åkte runt med spyor i munnen på matcherna, berättar Magnus.

Finalen mot Västerås blev en saga. Han gjorde mål redan efter nio minuter och stänkte in en hörna i början andra halvlek. Det ingen utanför laget visste var att han var riktigt sjuk.
– Jag minns knappt någonting av sista halvtimmen av finalen och har inte tittat på den i efterhand heller. Jag har för jag har för mig att jag gjorde några konstiga grejer med bollen som jag inte vill se. Hjärnan fungerade inte.

Efter en tight och intensiv match stod till slut Sandviken som segrare med 5-4. Magnus som fyra år tidigare lämnat klubben efter en infekterad intern strid var tillbaka som hjälte. Fansen sjöng hans namn långt efter det att slutsignalen gått.
– Det var en grym känsla. Som idrottsman vill man ju sluta med en vinst. Det är få förunnat och jag är tacksam att jag fått uppleva det.

Redan innan matchen hade han gått ut med att det var den sista i karriären. Han erkänner dock att det är just vinsten i den sista matchen som gör det enklare att lägga av.
– Det finns ingenting som är värre än att förlora en final, men knappast någonting bättre än att vinna en. Folk är på mig och säger “du kommer vara tillbaka till jul”. Varför skulle jag vara det? Ingenting kan ju toppa den avslutningen jag fick, säger Magnus och fortsätter reflektera. När han talar om den mäktiga avslutningen blir svaren kortare än när han begrundar det svåra i att lägga av.
– Det finns en tomhet i det. En konstig känsla som är svår att förklara. Jag fyller ju 40 snart, kanske hänger det ihop med det? Man funderar ju på vart livet har tagit vägen...

 Vad händer nu då? En fråga som alla elitidrottsmän som slutar ställs inför. För vissa är det lättare att svara. Kanske finns ett bekvämt jobb som tv-expert inom räckhåll. Eller så har man tjänat så mycket pengar att det finns gott om tid till att fundera på framtiden. För en före detta bandyspelare är läget ett annat än för fotbolls- och hockeymiljonärerna.

 Magnus skrattar till lite när han får frågan.
– Jag vet inte.. Att gå till ett jobb och jobba sju till fyra, det tror jag inte passar mig om jag ska vara ärlig. Jag måste försöka hitta något som kan ge liknande kickar.

Du har tidigare nämnt att du vill satsa på golfen, är det fortfarande aktuellt?
– Golfen ligger lite på is även om jag inte lagt ner det. Problemet med golf är att det är så tidskrävande. Bara att ha det som hobby tar tid men ska du försöka bli en professionell golfspelare så måste du träna oerhörda mängder, berättar Magnus och fortsätter:
– När jag spelat bandy så har jag kunnat ha ett halvtidsjobb, men sen jag slutade så har jag behövt jobba mer för att sätta mat på bordet till familjen. Jag kan inte se mig själv gå till min fru och säga att “nu ska jag jobba heltid och dessutom satsa hundra procent på golfen”. Efter 20 år av att ha varit borta med bandyn i stort sett varje kväll.. Det går bara inte.

Golf ses, åtminstone av författaren till denna artikel, som en sport där det finns stora pengar. Men att ha nästan 0 i handikapp, som Magnus, räcker inte för att gå rakt in på någon av de stora tourerna. Det är lång väg till den typen av inkomster som proffsen har.
– Det som känns realistiskt just nu med golfen nu är att spela på veterantourer och sådant, men för att kunna dra in riktiga pengar måste man spela på Europatouren. 

Så är golfsatsningen som han pratade om i intervjuer 2012 nedlagd? Nej. Möjligen för stunden men inte helt.
– Jag tror faktiskt att det skulle vara möjligt att nå Europatouren. Många tror säkert att det är omöjligt men inte jag. Men det skulle krävas en ekonomisk backning som inte finns i dagsläget. Jag har sysslat med fel sport för att kunna finansiera något sådant på egen hand, säger han och kommer in på ett ämne få vill prata om men alla skvallrar om. Löner.
– Jag var i Ryssland ett par år men det finns inga pengar kvar från den tiden. Det är inte som för hockeyproffsen, de kan åka över till KHL och tjäna tio miljoner på ett år.

 Vad tjänar svenskarna i Ryssland då?
– Lönenivån har varit densamma länge. Jag tror det är ungefär samma idag som när jag var där och jag hade 200.000 dollar per säsong. Det är bra betalt men du blir inte rik.

2005, efter elva år i Sandviken, bestämde sig Magnus för att åka över till Ryssland och Zorkij. Till skillnad från de flesta svenskar som åker över så tog han med sig familjen.
– Första säsongen i Ryssland gick fint fram till strax innan säsongen då jag åkte på ett diskbråck. Det blev bara sex-sju matcher det året och klubben pushade mig att börja spela igen för tidigt. Dessutom fick jag en boll i ögat och var i stort sett blind i två veckor. Det tog faktiskt några år innan jag var tillbaka i bra fysisk standard, berättar Magnus.

Zorkijs läkare ansåg att Magnus rygg aldrig skulle kunna läka helt från diskbråcket. Därför valde klubben att satsa på andra spelare och bryta kontraktet. Istället hamnade han i den ryska huvudstaden och Dynamo Moskva.
– Det var en sämre lösning på alla sätt. Familjen åkte hem och det blev katastrof. Jag fixade det inte. Jag kan tänka på det än idag. Jag önskar att den där skadan aldrig hade kommit. Familjen trivdes jättebra i Zorkij och vi hade kunnat ha det hur bra som helst i många år där.

 Magnus Muhrén gör ingen hemlighet av sin grubblande karaktär. När de flesta spelare pratar om nästa match och nästa utmaning har han inga problem med att fundera på varför saker blev som de blev. Han hade heller inga problem med att ta beslutet vända hem från Ryssland för sitt eget välmåendes skull.
– Jag gjorde ett val efter två år i Ryssland när jag kände att “det här går inte”. Jag har haft många tunga perioder i mitt liv men det andra året där var nog tyngst. Jag fixade inte att vara där utan familjen.

Vi ska återkomma till det här med tunga perioder. Men först tar vi oss tillbaka till det sena 70-talets Skutskär. När Magnus var liten tränade pappa Lars ortens stolthet Skutskärs IF; laget med de säreget gröngula dressarna som 1959 tog SM-guld inför rekordpublik på Stockholms stadion. Vem som tränade dem då? Magnus farfar Henry.

 Det var alltså inga konstigheter att det blev skridskor och bandy för lillgrabben Muhrén. Skridskodebuten var ovanligt tidig.
– När jag var ett och ett halvt så fyllde min syster fyra och fick ett par skridskor. Då, har jag fått berättat för mig, blev jag helt galen och ville också ha ett par. Så när jag fyllde två i november samma år så fick jag ett par skridskor av farfar - och jag åkte direkt. Jag hade så pass starka vrister så jag kunde åtminstone ta mig fram på skridskor utan att ramla. Sedan dess har jag åkt skridskor i stort sett varje vinterdag, berättar Magnus.

 Den första titeln dröjde några år, närmare bestämt tio. Som tolvåring ledde han skollaget till triumf i Ica-cupen.
– Det var en turnering för femteklassare och finalen spelades som förmatch innan bandyfinalen som var på Söderstadion det året. Vi vann på straffar på 4-3 och jag gjorde två mål.

Det hann bli tre A-lagssäsonger i moderklubben Skutskär innan det skar sig med Sirius och det istället blev en flytt fyra mil inåt landet till Sandviken. 19 år gammal kom han till Saik. Och det var ett annat Saik än den vinnarmaskin vi numera vant oss vid.
– Det var ett bra lag som jag kom till. De hade varit i final 1990 och semifinal ‘91 och ‘92, men saknade ett SM-guld. När jag kom, med bland annat Hans Åström från Edsbyn, så stod vi för något nytt. De som redan fanns där var som sagt bra, men hade ingen vinnarkultur, berättar Magnus

Den tidens gigant i svensk bandy var Västerås SK, tätt följda av Boltic och Vetlanda. Det “nya” Saik var inte långt bakom och efter ännu en finalförlust 1996 så lyckades man året efter ta den otroligt efterlängtade titeln. SM-guldet 1997 var det första på 51 år. Loserstämpeln var till slut borta, mycket tack vare de unga spelarna med Magnus Muhrén i spetsen.
– Vi som kom in och funderade inte så mycket. Det satt i väggarna att man inte kunde vinna. men det struntade vi fullständigt i.

En mäktig era hade startat. Mellan 1997 och 2008 spelade Saik åtta SM-finaler och vann fyra. Magnus deltog i samtliga och blev dessutom först med att koras till “Årets man” i svensk bandy fyra år i rad mellan 2002 och 2005. 2004 sköt han som 30-åring in sitt 500:e mål i högsta serien. Lägg därtill tre VM-guld för Sverige och man kan utan att överdriva säga att han var den som allra mest dominerade svensk bandy under en tioårsperiod.
– Jag är välkänd i Sandviken, det är inget snack om det. Jag tror att det hänger ihop med den riktiga storhetstiden för Saik, då bandyn var riktigt stark. Spelade du då så blir du igenkänd i stan, berättar Magnus när jag frågar om hans stjärnstatus.

Det leder oss in på dagens Sandviken. De sportsliga framgångarna är fortsatt stora med SM-guld och slutspel år efter år. Ändå så är intresset svalare än vad det var på det som Magnus kallar för “storhetstiden”. Bland annat är man ett av få lag med hall som haft sämre publiksnitt efter det att man flyttade från Jernvallen in till Göranssons Arena. Hur kan det komma sig?
– Det är nog en kombination av mycket. Samhällsutvecklingen spelar nog också in en del. Just nu är det ju egentligen bara i Lidköping som intresset är riktigt starkt. Saik har även sig själva att skylla tror jag. Visst, publiken är kräsen, men den stora grejen är att man inte varit speciellt skötsamma genom åren. Med ekonomi och sådant. 

Utveckla?
– Trots minussiffror har man fortsatt värva spelare, så jag kan förstå att det finns ett missnöje hos vissa. För tio år sedan var Saiks varumärke fläckfritt. Som klubb var man en ledstjärna, inte bara i bandysverige, utan det kunde komma folk på studiebesök från bland annat hockeyklubbar. Man har gått ifrån att vara ledande i hur man driver en förening till att vara långt ifrån det idag.

Det är få som följt Saik på nära håll under så många år som Magnus Muhrén och han är inte helt nöjd med hur föreningen sköts idag.
– Den stora grejen man gör fel är att man inte har rätt vision. Jag tycker att dagens snack om att man ska ha si och så många SM-guld med x antal lag är fel. För mig är det snarare en målsättning än en vision. Man borde jobba med andra värden.
Framförallt är det på ungdomssidan som det är “katastrof”, enligt Magnus. Konstigt kan tyckas då man vann föregående säsong tog SM-guld med både 18- och 20-åringarna. Men det är inte där problemen finns, menar han.
– Just nu är det oroväckande låg aktivitet i de yngre ungdomslagen. Det finns en fantastisk generation just nu med framförallt 97:or men bakom det så är det oerhört tunt.

Vad borde man göra då?
– Pratar man publik och intresse så är det tätt sammankopplat till ungdomsverksamhet. Är den bred så får människor på orten en anknytning till föreningen. Killen eller tjejen som spelar som liten blir antingen elitspelare, supporter eller aktiv i föreningen på annat sätt som vuxen. De runtomkring personen blir också knutna till föreningen. Det är sådant som blir basen. Däri borde visionen ligga för alla klubbar. Annars kan det bli som Boltic när deras storhetstid tog slut, då fanns det ingenting kvar. Där riskerar Saik faktiskt att hamna. Saiks storhetstid innebar också Magnus egen storhetstid som spelare. Som utomstående tänker man att att det måste varit en fantastisk tid, men Magnus mådde dåligt.

– 2004 gick jag in i väggen på grund av stress. Jag jobbade för mycket och det har varit en process under många år för att komma tillbaka till ett välmående, säger Magnus och tystnar några sekunder.

– Jag vet inte ens om jag är där än fullt ut om jag ska vara helt ärlig.

2012 gick Magnus ut i Expressen och berättade för första gången om depressionen, om hur han hade tänkt “det kunde varit jag” när han läste om den walesiske fotbollsprofilen Gary Speeds självmord. När jag frågar om de mörka stunderna berättar han öppet och till synes oberörd.

 – Så länge jag kan minnas har jag varit en individ som är mycket upp och ner i humöret.  Efter det att jag gick in i väggen så.. Det är svårt att förklara för någon som inte varit där. Det handlar om en inre stress som finns där konstant.
– Från början så var det stressen kring att jag hade så mycket att göra. Jag spelade bandy, var marknadsansvarig i Saik och bedrev en verksamhet vid sidan om. Samtidigt fick jag mina två första barn och det slutade med att jag hade ångest och kände skuldkänslor var jag än var. Vi människor tål mycket stress men går det för långt så smäller det. Och när man väl har smällt så blir man aldrig den man var igen. Kroppens stressignaler blir mycket känsligare och varningssystemet slår på mycket tidigare än innan.

Efter “smällen” 2004 träffade han en psykolog och tog antidepressiva tabletter utan att det hjälpte. Att gå till psykolog “kändes inte bra” och tabletterna gjorde honom bara avtrubbad.

 Är det svårt att prata om sådant här i ett elitidrottslag?
– Det är ingenting man pratar om. Jag är uppväxt med att i omklädningsrummet släpper man allt som är utanför och lever i nuet. Det är en tuff prestationsmiljö som jag levt i hela mitt liv. Innan jag kom till Gais är det ingen som hjälpt mig med de här bitarna. Via tränaren Kent Hultqvist fick jag en egen mental coach i Jonas Ek, som jag numera arbetar tillsammans med när jag själv är coach i olika sammanhang.

Det var först 2010, sex år efter det att han först gick in i väggen, som han hamnade i Göteborg och Gais.
– När en människa inte mår bra så blir det sprickor i fasaden. När man inte kan hantera situationer på jobbet är det första tecknet på att något inte stämmer. Ändå var det först i Göteborg som någon frågade “hur fan mår du?”. Saik som arbetsgivare borde reagerat på vissa saker jag sa och gjorde på slutet och tänkt “det här är inte Magnus”, berättar han och fortsätter:
– När jag kom ner till Göteborg var jag ett vrak efter allt som hade hänt.

Det som hade hänt var att Magnus Muhrén hade gjort sig omöjlig i Saik. Klubben som han varit med och burit fram i över tio år ville inte ha honom där längre. Det började 2007 när han kom hem efter de skadetyngda åren i Ryssland. Det var en ny generation spelare på plats och det skar det sig mellan de äldre, där han själv ingick, och de yngre. Man kunde inte komma överens om hur laget skulle spela och för varje år blev sprickan inom spelargruppen större. 2009 blev situationen ohållbar.
– Det skar sig rejält inom laget och jag fick bära hundhuvudet för det, säger Magnus och låter för första gången under intervjun upprörd. Han tystnar och tänker efter en stund innan han fortsätter:

– Att jag mådde dåligt var en del i det som hände, eftersom jag reagerade så starkt. Men i grunden handlade det om att det under många år varit en strid i föreningen. Det var spelare som inte vara nöjda med sina positioner och roller, trots att vi slog nästan alla lag med tvåsiffrigt det året. Vi var extremt bra.

Det var särskilt en spelare som, enligt Magnus, krävde förändringar.
– Jag vill inte säga namnet här, det får du leva med, men han var inte nöjd med sin position. När ledningen gick med på hans krav och ändrade sättet vi spelade på så försvann hela dynamiken i spelet.. Och jag blev så jäkla förbannad. Jag hade gjort 60 poäng på tio matcher som mittfältare och fick inte behålla min roll i laget. För att en annan spelare skulle göras nöjd.

Samtidigt började laget förlora matcher.
– Saker och ting fungerade inte... Och då exploderade jag. Det är något som jag ångrar jättemycket, hur jag hanterade det som hände. Men i sak anser jag fortfarande att jag hade rätt. Det var en sjuk situation.

Sandviken missade finalen 2010 och Magnus kände sig låg under slutet av säsongen. Efter att han “exploderat” ville han “mest åka hem och dra täcket över huvudet”. Han hade ett kontrakt som hade en klausul om förlängning men kände sig osäker på framtiden.
– Det var sagt att jag och klubben skulle ta ett snack efter säsongen. Men det kom aldrig något kontaktförsök från klubben.

 

En dag ringde en kompis och bad honom öppna lokaltidningen Arbetarbladet. Där var det ett helt uppslag om Magnus framtid med rubriken: “Flytta till Gais, Muhrén, för där kan du bli legend.” Det var Saiks värvningsansvarige Arne Anderstedt uttalade sig. Så fick han veta att han inte var längre var önskvärd.
– Jag var kanske i mitt livs form den säsongen så jag kommer aldrig förstå hur de resonerade, säger Magnus och tillägger snabbt:
– Även om jag ångrar hur jag reagerade. När man mår dåligt har man tunnelseende. Man skyller ifrån sig och tycker att alla andra är dumma mot en. När jag tittar på det objektivt idag så har jag inga problem att se och ta mitt ansvar. Däremot är det ingen annan som tagit ansvar. Saik sopade skiten under mattan istället för att lösa problemet.

Det blev inte så till slut - men där och då såg det ut att vara slutet på den 14 säsonger långa relationen mellan Magnus Muhrén och Sandvikens AIK. Samtidigt hade en annan fruktsam relation också den krackelerat - den med det svenska bandylandslaget. Medan Magnus kämpade med att komma tillbaka från diskbråcket så hade Edsbyn blivit det nya svarta inom svensk bandy. Magnus “Kuben” Olsson och Per Hellmyrs från just Edsbyn hade blivit navet i landslaget när Magnus väl var tillbaka i blågult 2008.
– När man har ett lag bör man titta på truppen och försöka få ut max av varje spelare, och jag har aldrig varit bra när jag inte får ha mycket boll. Jag behöver vara central för att få ut något av mina styrkor. När jag kom tillbaka till landslaget hade jag ingen roll och rörde knappt bollen, berättar Magnus.

Sverige förlorade mot Ryssland i VM finalen det året och Magnus mådde inte bra. Han kände sig förbisedd och ville inte spela mer i landslaget under de rådande förutsättningarna. Efter finalen gjorde han en intervju med Aftonbladet.
– Det jag sa till media var att det här spelet passar inte mig. Aftonbladet vinklade till att jag totalsågade landslaget, vilket jag inte hade gjort. Flera spelare i landslaget blev förbannade av artikeln, men det var ingen som frågade mig vad jag egentligen hade sagt.

Det tog bara ett år innan han kände sig sugen på landslaget igen, men 2009 stoppades han av ett ryggskott. 2010, samma år som det blåste kring Saik, hade den gamle Edsbyntränaren Franco Bergman blivit ensam förbundskapten och tog ut Magnus i den preliminära 25-manna truppen till VM.
– Jag tror inte att han ville ta ut mig, men att han kände sig tvungen. För ärligt talat, och det säger jag inte för att vara kaxig, så var jag Sveriges bästa bandyspelare det året. Trots att allt strulade till sig i Saik. Det är bara att titta på statistiken, säger Magnus.

 När det väl var dags för VM så fanns ingen Magnus Muhrén med i truppen.
– Några dagar innan VM ringde han mig och så att jag “inte passade in i laget”. Det var löjligt. Det är ett missförstånd att jag är en spelare om spelar för mig själv. Jag gillar ju att passa bollen, jag är en lagspelare.

Varför tog han inte ut dig då?
– Det handlade nog om att han redan bestämt sig på förhand att han skulle satsa på andra spelare, och det hängde säkert ihop med det som hände i Saik i kombination med det jag sa i tidningen 2008. Det som förvreds av Aftonbladet. Även om jag idag kan erkänna att jag tyckte att landslaget spelade korkat då så sa jag det aldrig utåt, menar Magnus.

Även om han inte verkar ångra någonting i sak så återkommer han till att han skulle ha agerat annorlunda om han inte hade mått dåligt. 
– Man blir ensam i sin egen lilla bubbla. Jag fick inte hjälp och tog inte hjälp så till slut brast allting. Det finns så mycket jag skulle vilja ha ogjort, men samtidigt gör alla människor så gott de kan i alla situationer.

Det blev tre säsonger i Gais istället. År som enligt Magnus gjorde det möjligt att komma tillbaka till Saik och ta det där sista guldet i våras. I Gais fick han vara den centrala spelaren och vara med om att ta upp laget till Elitserien.
– Gais blev räddningen för mig. Egentligen hade jag kunnat välja i stort sett vilken klubb som helst i Sverige, men jag var tvungen att komma till den miljön som Kent (Hultqvist) hade byggt upp där nere. Honom kände jag sen hans tio år som förbundskapten och där fanns det stöd och hjälp.

Jag ber honom se tillbaka på den långa karriären och berätta om hur bandyn utvecklats under de åren som han varit aktiv på högsta nivå. Det visar sig vara ett ämne som han gillar att prata om.
– På de här åren har hänt extremt mycket. Men när man är i det så utvecklas man ju med sporten och märker det inte så mycket. Däremot när jag nu tittar på rörliga bilder från mina första år så märker man en enorm skillnad. Det ser löjligt ut. Det går så oerhört mycket snabbare idag.

Just den högre farten är återkommande när man jämför bandy förr och nu. Magnus ser inte bara fördelar med den utvecklingen.
– Den stora skillnaden är att alla är mycket bättre på att åka skridskor idag. Det är på gott och ont. Det är många yngre som kommer fram idag som helt har tappat förmågan att göra något annat än att åka fort.

Magnus Muhréns kvalitet på isen har sällan varit kopplad till fart. Snarare teknik och blick för spelet.
– Anledning till att jag har klarat mig i alla år är att jag spelat mer med insidan än med kraft. Det handlar om att lära sig avväga lägena, att växla tempo. Antingen själv eller att man hittar en kamrat som kommer åkande i hög fart, säger Magnus engagerat och fortsätter.
– Det är smartheten som gjort att vi kunna slå ryssarna i alla år. De har kört på att hämta boll och sedan åka i full fart och det blir relativt enkelt att försvara sig emot. Möter du en motståndare som blandar farten med annat, som att stanna upp för att sedan komma med fart i andraläget, då blir det svårare.

Och smartheten saknas idag?
– Det är för många som kommer fram som spelar på fart istället för att använda insidan. Det finns inga rätt eller fel men blandningen är det som gör det riktigt bra. Det är lite så Saik spelat senaste åren. Man skapar hela tiden situationer där motståndaren står på fel ben. Man har boll på motståndarnas planhalva mer än något annat lag.

Magnus menar att Saik är det enda laget i Sverige som anpassat sitt spel efter de möjligheter som öppnas av att träna och spela matcher inomhus.
– Att snabbare flytta bollen och jobba med rättvända spelare, det är framtidens bandy. Att vara tung på motståndarnas planhalva och behålla bollen där länge.

 Med alla dessa tankar: ska du inte bli tränare?
– Jag vet inte, just nu är det inte aktuellt. Det jag vill göra nu till en början är att leva ett vanligt liv och vara hemma mer. Jag kommer träna grabbens lag, Saiks 02:or, och det får räcka i dagsläget.

Just att få mer tid med familjen är något han återkommer till.
– Som idrottsman är man privilegierad. Blir du en hyfsat bra spelare i bandy så behöver du inte jobba heltid. På så sätt är det ett ganska skönt liv, men samtidigt är man låst hela tiden, till rutinerna med matcher, träningar och resor. Om du ska vara tränare så måste du lägga ner ännu mer tid med mycket planering och mer tankeverksamhet. Jag vill inte ha det livet just nu.

 Vi fikar klart och tar bilen till Studenternas, där Magnus ställer upp på några bilder i hettan. Den gamla betongarenan har en speciell atmosfär en solig sommardag. Planet med vännen till familjen landar snart på Arlanda och Magnus tar ett skyndsamt farväl av mig och fotografen.
– I have a plane to catch, säger han och skrattar.

Läs sådana här reportage i magasinform och få hem magasinet direkt i din brevlåda för bara 349 kr per år. Läs mer om att prenumerera här.