Reportage: This is USA Bandy

Reportage från #internationellanumret från säsongen 2014/15. 

Lördag, 13 december 2014.

Så tryckte jag återigen ner livet i en mörkgrön Samsonite. Resan började egentligen i oktober. Tre månaders praktik i New York. Det var över nu. Det var över och jag var på väg, igen.

Några timmar senare skulle jag spela min första seriematch sedan Grängesberg ”hemma” på Skutskärs IP 2009. Då när vintern var för dålig för isen på Mariehov. Då var det snusprillor, materialarn ”Turbos” matlådor och division 1 norra. Jag förväntade mig inget av det den här gången.

”Kollade spelschemat. Vi åker direkt till Ovalen från flygplatsen så du kan spela två matcher. Första startar 16:00 :) och du spelar med Tigers. Du kan låna mina grejer.”

Mailet hade kommit från Mikael Sandberg, immigranten från Vaggeryd som bott och verkat i amerikansk bandy det senaste decenniet.

Rakt in i hetluften.

Två veckor tidigare fick jag en fråga från min vän Johan.

– Erik, när tränade du regelbundet senast, egentligen?

En snabbkoll i minnet senare insåg jag att jag var i mitt livs hittills sämsta fysiska form, 24 år gammal. Och bara hade mig själv att skylla.

Så lyfte planet. Hejdå, storäpplet. Hej, Minneapolis.

 

•••

 

”Welcome to Minneapolis. Your luggage can be claimed on carousel 11.”

Jag går till bandet, men väskan kommer inte. Istället kommer Mikael Sandberg med sin 4-årige son Stefan över axeln.

– Han är lite trött, han har åkt skridskor idag och blev uppflyttad till att få spela hockey efter jul. Eller hur, Stefan?

Stefan lyfter huvudet och sneglar på mig, men är lite rädd. Han begraver ansiktet i sin pappas axel igen.

– Han är lite blyg i början, men det är bra att du kom så att du kan prata lite svenska med honom, han behöver det.

Vi går och kollar efter min väska och hittar den stående i ett hörn tillsammans med fem andra väskor.

– Är du bra tränad? frågar Mikael när vi går mot bilen.

Jag svarar med vad jag kommit fram till tidigare. Att jag aldrig varit i sämre form.

– Haha, det är bra. Ingen som spelar här gillar när någon tar långa åkningar, så du kommer passa bra in i spelet. Tänk bara på att byta ofta, de andra betalar för att spela och vill vara på isen så mycket som möjligt.

För så är det. För att spela i ligan måste varje spelare betala 300 dollar per säsong till sitt lag, som i sin tur betalar 4 000 dollar till ligan för att kunna finansiera domare, istider och annat. Och vill man spela i landslaget kostar det 3 000 dollar till per säsong och spelare. Dessutom har de flesta av spelarna bara två veckors semester per år, och tar hela den för att spela bandy.

Så kommer vi fram. The Oval. Nordamerikas största konstfrusna isbana. Jag bär trunken. Mikael bär Stefan som somnat i baksätet till Bamse som rullat i bilstereon. En skylt står utanför arenan. ”The Oval – Home of USA bandy”. Vi går in. Mikael känner alla och hälsar.

– Den här killen är från Sverige och ska skriva ett reportage om oss, säger han på svenska till en äldre herre när jag snörar på mig skridskorna.

Det är Magnus Sköld, vice ordförande i det internationella bandyförbundet.

– Jaha, vad kul. Jag har varit med här sedan starten, så undrar du något är det bara att fråga mig.

Solen är fortfarande uppe och matchen har börjat när jag kommer ut. Det är ovant, men det går sakteliga bättre. Positionerna är inte fasta, så jag får spela överallt utom som målvakt. Och till slut vinner vi med 4–3.

– Bra spelat, ler Kevin Bowen ur motståndarlaget Bandoilers när jag är på väg in. Han är ansvarig för domarna i hela den amerikanska organisationen.

– Tack, det var lite ovant. Jag har inte varit på is på ett tag.

– Haha, okej. Vi ska spela en till match nu med ”The Tsunamis”. Det är andradivisionen, så det är lite lägre tempo. Vill du vara med?

Det vill jag, så jag går in i omklädningsrummet och gör mig redo.

– Har du tänkt spela mer? undrar Mikael när han kommer in.

– Jajamen, jag har blivit draftad av The Tsunamis, svarar jag och pekar på den svarta tröjan bredvid mig.

– Nej för tusan, det går inte. Du ska spela med tjejerna.

Jag lämnar tillbaka tröjan igen och går och sätter mig på andra sidan omklädningsrummet där det amerikanska damlandslaget byter om.

Mikael är coach för dem, men han åker hem i halvtid med Stefan. Och vi förlorar med 4–2. Jag hinner ändå bli imponerad, de har några spelare som håller en betydligt högre nivå än jag hade väntat mig.

– Tack för att du var med och spelade, säger Kelly McGinty efter matchen.

Jag tackar för att jag fick vara med och frågar lite om hennes bakgrund. Hon spelar, precis som de flesta andra i laget, hockey på vid sidan av.

– Det är roligt att spela bandy också, det blir något annat, men det är mycket svårare att skjuta, förklarar hon medan hon tar av sig benskydden.

– Vi spelar match på lördag igen, du borde vara med då också.

 

•••

 

Chris ”Haldo” Halden har hunnit bli 58 år. Under de åren har han inte bara hunnit bli äldre – han har även hunnit spela bandy på landslagsnivå. Faktiskt mest av alla i hela världen. Någonsin. 252 matcher. 87 fler än Andreas Bergwall. Den här dagen var ”Haldo” och jag i samma lag under bägge matcherna, och jag ska åka med honom hem till Mikael. Det är där jag ska bo under den kommande veckan.

– Här borta brukar Tigers gå och ta en öl efter matcherna, säger han och pekar in på en gata en bit från Ovalen.

– Och dit brukar Bandoilers gå, säger han och pekar på en annan kort därefter.

Det är så man gör, man går ut och tar en öl efter matchen.

– När jag flyttade till Sverige och började spela med Lidköpings AIK kunde jag fråga efter matcherna och träningarna var vi skulle gå nu. Hem, sa alla. Det är typiskt svenskt. Här kan man ta en-två öl och käka lite chicken wings, sen åker man hem. I Sverige dricker man tio öl eller ingenting alls. Den sociala biten försvinner ju helt, förklarar han.

– En annan grej jag märkte i Sverige var att ingen brydde sig om var jag kom från. De var inte ett dugg intresserade av hur bandyn är här. Det är också svenskt, ni är insnöade på ert eget. Hade jag varit i deras situation hade jag haft minst en miljon frågor om allt.

Med åren har ”Haldo” blivit en viktig kugge i den amerikanska bandyn. Med en organisation där samtliga spelare har hockeybakgrund har han även fått ett sinne för utvecklingspotential.

– Jag vet inte vad det är, men jag kan se när en hockeyspelare kan blomma ut till en bra bandyspelare. Och sedan kan jag göra honom bra på en säsong eller rentav en månad.

Han blir tyst en kort stund och fokuserar på vägen.

– Men en kille som jag hade fel om var Daren Richardson. Han var väl okej när han kom, men jag trodde aldrig att det skulle bli något av honom. Det fanns andra som var betydligt mer lovande. Dessutom var han lite tung, kanske tio kilo för tung. Men hans utvecklingskurva var enorm, han blev vår bästa spelare över en natt kändes det som.

Hur får ni hockeyspelare över till bandyn?

– En grej vi har är vår rinkbandy som vi kör på somrarna, det är riktigt roligt. Det är ju väldigt många NHL-spelare som kommer från området, så vi brukar få med några av dem på det. En av killarna som kom upp till AHL är med nu och spelar på vintern med, Mike Carman. Det är klockrent att kunna använda honom som dragplåster för folk att börja spela. Hockeyspelare häromkring vet vem han är.

– Något vi har kunnat locka med annars är reseaspekten. Om man väljer att spela bandy så får man se världen om man vill. Men det är inte lika lätt att dra på det längre, folk åker hellre till Mexiko och ligger på en strand än till Irkutsk och jagar en liten plastboll, suckar han.

– Jag har dock blivit ganska bra på att övertala spelarna, deras fruar hatar mig för det. Ofta kör de sin Mexikoresa första året, men sedan när de får höra de andra spelarna prata om VM blir de så sugna på att åka att de struntar i vad frun säger året därpå.

 

•••

 

– Jag älskar att komma hit, det är som ett tegelslott. Mikael har verkligen gjort en bra deal på det här huset, säger “Haldo” när vi rullar upp för uppfarten.

Det är ett jättelikt hus inser jag när vi går uppför trappan. Vi möter Magnus Sköld i dörren. Han är på väg ut.

– Jag har druckit upp all whisky redan, “Haldo”, säger han, flinar och säger hejdå.

Vi går in. ”Haldo” till köket, jag till badrummet för en dusch. När jag kommer ut ger jag dem några magasin. “Haldo” bläddrar, Mikael med.

– Den här killen är trevlig, säger Mikael och pekar på en bild av den ryska tränaren Alexander Diakov.

– Och den här killen har man ju sett förr, fast knappt pratat med, han är rätt stängd, säger “Haldo” och pekar på en bild av Magnus Muhrén. 

– Så är det ju med nästan alla i det svenska laget, de håller sig bara för sig själva under turneringarna. Visst, det är väl okej att de vill fokusera på att vinna, men det är ju viktigt att bygga ett nätverk också. Det kommer en dag när de inte kan spela längre, menar Mikael.

Mikaels fru, Svetlana, kommer in i köket. De har fått julmat från Magnus fru Anna-Lena som de värmer upp till middag.

– Är det här ditt magasin? frågar hon och tar upp ett exemplar.

Hennes liv har också blivit präglat av bandyn, även om hon aldrig spelat. Hon och Mikael träffades i Kazan när hon jobbade som tolk under VM och han spelade för USA. Sedan flyttade Mikael över till Kazan och pluggade ett år.

– Under den tiden spelade jag bandy med Kazan också, jag hörde mig för om jag kunde träna med dem. Jag hade inte räknat med att få speltid alls, men efter att jag hade gjort ett inhopp mot Zorkij så var journalisterna helt till sig. De förstod inte varför en utlänning spelade gratis. Men jag var ju där för studierna, förklarar Mikael vid matbordet.

– Nej, du var där för mig, rättar Svetlana och lägger upp några köttbullar på sin tallrik.

Efter maten plockar Mikael fram en flaska whisky och häller upp. Mackmyra.

– Min pappa fyller 90 idag, berättar ”Haldo” när han får sitt glas.

– Han var en av sex som startade Target, en stor affärskedja. Han var också tekniker på Hiroshima-bomben.

– När vi satt för två år sedan och fick hans liv berättat för oss av honom så tappade jag hakan. Det var precis som i Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann, om du sett filmen eller läst boken, fast bättre och på riktigt, säger Mikael.

Vi kommer in på bandyn igen. Om att skola om hockeyspelare.

– Långt ifrån alla hockeyspelare kan bli bra bandyspelare. Ta en kille som Jamie McBain i Los Angeles Kings som är med på somrarna under rinkbandyn. Han är lång och har bra räckvidd och är bra i powerplay, alltså värdefull för vilket hockeylag som helst. Det är därför han tjänar femton miljoner kronor om året också. Men hans skridskoåkning och spelstil skulle aldrig hålla för att bli en bra bandyback, förklarar Mikael.

– På tal om det så hade vi en målvakt ett år som hade stått för Los Angeles Kings också, Robb Stauber. Vi brukade pressa honom på hur det var att spela med Gretzky. Jag menar, tänk dig själv att komma ner på en träning och bara veta att Gretzky är på isen. Men Robb är en tyst kille, det enda han sa var att Gretzky inte var den man åkte och tog en öl med efter matchen direkt, säger “Haldo” och fortsätter:

– Han spelade med oss under ett VM. I den första matchen mötte vi Sverige, då skadade han sig i en situation med Daniel Mossberg och kom aldrig tillbaka. Så man kan säga att Mossberg dödade karriären för en NHL-spelare, haha.

Det börjar bli sent och ”Haldo” beger sig hemåt. Innan jag går och lägger mig kommer Svetlana med en idé.

– Kan du inte sätta ”Haldo” på framsidan av magasinet? Han skulle bli helt överväldigad.

 

•••

 

söndag, 14 december.

Nästa dag är det ingen bandy. Totalt bandylöst. Istället ska vi åka och äta frukost någonstans.

– Vad är det bästa stället för frukost, Stefan? frågar Mikael sin son medan han hjälper honom på med skorna.

– Starbucks! utropar fyraåringen glatt. 

Det är favoritstället. Det är också dit vi åker.

Resten av dagen går vidare på ett museum, sightseeing i Minneapolis och middag på en sportbar.

– Jag har bjudit över några gubbar imorgon kväll så att du kan få mer kött på benen till din story, säger Mikael när vi är hemma igen.

– Det är tre av dem som varit med från början. Du har träffat två av dem redan, ”Haldo” och Magnus.

 

•••

 

Måndag, 15 december.

Jag får skjuts in till Mall of America av Svetlana när hon åker till jobbet. Det är ett jättelikt köpcenter med ett nöjesfält i mitten. Berg-och-dalbanor och hela köret. Alltihop inomhus. 

– Det är perfekt för ungar härifrån, förklarar Steven som jobbar i en klädbutik i köpcentret.

– Det blir så jävla kallt under vintern, så då kommer de hit istället. Det funkar ju för familjer också om någon behöver köpa julklappar till exempel, så kan de bara sätta barnen där medan de handlar. När jag var liten så ville jag alltid ha mina födelsedagskalas här, det var drömplatsen.

 

•••

 

Det knackar på dörren. Mikael har precis kommit hem, Svetlana lagar mat och jag hjälper Stefan med att titta på filmen Frozen. Det är ”Haldo” som kommer först, tätt följd av Magnus. Vi går in och sätter oss vid bordet. Då kommer också Chris Middlebrook. Han har på sig en träningsoverall med USA bandy-emblem och i näven håller han en låda.

– Du kan få behålla den här hos dig, Mikael, om Erik lovar att dricka upp den innan han åker hem, säger han när han ställer ner lådan på köksbänken. Det är en flaska whisky.

– Men du kan vara lugn, jag ska hjälpa dig, säger han och ler mot mig medan han korkar upp flaskan.

– Vill du vara med och spela idag, förresten? Jag är coach för ”The Saints”, det vill du inte missa. Det är andradivisionen och vi har ett väldigt ungt lag.

Det vill jag så klart. Ju mer bandy desto bättre. Men först sätter vi oss i rummet där Magnus och ”Haldo” väntar.

Om vi ska ta allt från början. Hur kom bandyn hit?

– Det var Bob Kojetin, en parkförvaltare i stadsdelen Edina, som drog igång det. Han var också inblandad i softbollen här. Från början, 1979, var det ett utbyte med dem. Han skickade ett softbollag till Sverige och i retur kom ett svenskt bandylag hit. Sedan drog sporten igång, Kojetin låg bakom det mesta i början, förklarar Chris.

– Han visste att jag tränade fotbollskillarna och att jag kunde bandysporten, så när han startade hörde han av sig till mig. På den vägen kom jag in i det hela också, flikar Magnus in.

– En av de första klubbarna var jag med och startade, men den finns inte kvar. Tre Öre hette vi. Vår logga var som Tre Kronors fast med tre ören, fortsätter han.

– Jag såg en av tröjorna från den tiden på Ebay för ett tag sedan. Den gick för 5000 dollar, avbryter Chris med en kort paus efteråt medan han tänker efter.

– Jag hade nog köpt den för det priset.

– Björn Nordqvist spelade för oss i det laget, han lirade fotboll med Minnesota Kicks ett tag. De enda matcherna vi vann under den tiden var när han var med, fortsätter Magnus.

En viktig pusselbit för starten av den amerikanska bandyn har varit Gunnar Fast. Fast kom över till Minnesota 1980 på uppdrag av Svenska Bandyförbundet när Bob Kojetin bekräftat att det fanns en fungerande plan. Fasts jobb blev först att rekrytera spelare för att kunna forma lag. Sedan starta den amerikanska bandyligan. 

– Jag minns att vi var ett gäng som var på isen och spelade hockey, vi hade träning. Det var 1980. Då kom Gunnar Fast med bandyklubbor och bandybollar, slängde upp allt på isen och sa att vi skulle spela bandy istället, så vi testade det, berättar Chris.

– Han hade en himla tur att det var just er han tajmade in. Det var ett gäng riktigt duktiga hockeyspelare som han lyckades övertala att börja spela bandy den gången, och som dessutom blev drivande inom bandyn här. Hade han kommit lite senare eller lite tidigare till rinken hade nog inte USA bandy funnits idag, säger ”Haldo”.

Du var inte med den gången?

– Nej, det var jag inte. Jag var med i ett collegelag som fick åka en vända till Sverige och spela hockey runt den tiden, däremot. Vi var i Fagersta, Stockholm och Grums. Det var första gången jag stötte på bandyn, vi åkte förbi en bandyplan med bussen. Jag tyckte det såg jättekonstigt ut, det tyckte vi alla. Sedan gick vi in i en sportbutik i Stockholm och då såg jag en bandyklubba och kände lite på den. Men jag tyckte ändå det var löjligt, och den inställningen tog jag med mig hem. När Middlebrook sedan började lira skrattade jag bara, men han fick mig att testa också. Då var jag fast. Vad jag gillade var att man slapp alla smällar, det var en trevligare sport.

Fast lyckades starta en liga, till en början bestående av sju lag. Därifrån kunde han plocka de bästa spelarna och bilda det första amerikanska bandylandslaget.

– När jag hade varit med och spelat två matcher var jag med på uttagningen till det. Efteråt fick jag ett papper hemskickat från Gunnar Fast där det mer eller mindre stod ’du suger och kommer aldrig att spela med landslaget’. Det sporrade mig att fortsätta.

Det låter nästan som en Hollywood-story?

– Haha ja, det skulle kunna bli ett bra amerikanskt sportmanus. Killen som blev sågad och sedan kom igen och spelade 252 landskamper. Jag tror aldrig att någon bräcker det rekordet, faktiskt.

Men det var inte bara landskamper som amerikanerna fick åka iväg på. World Cup i Ljusdal blev ett årligen återkommande evenemang för spelarna. En av de mest minnesvärda matcherna är 2–1-förlusten mot Boltic, hösten 1984.

– Att vi, ett gäng vedhuggare från USA, skulle kunna störa världens bästa bandylag var en chans på tusen. Men vi gjorde det den matchen, minns Chris stolt.

– Kjell Kruuse kom fram till mig efter att vi hade kvitterat, hytte med näven och sa ’fuck you!’. Det var den bästa komplimang jag fått någonsin. Han tyckte ju uppenbarligen att det var jobbigt att möta oss.

– Men om inte Jeff Turtinen hade klantat sig så hade vi ju inte förlorat heller, avbryter ”Haldo”.

– Va? Vad hände då? Det här har jag inte hört, utbrister Mikael som precis satt sig vid bordet.

– Deras andra mål kom på hörna i slutet av matchen. Hade han bara hållit sig tätare intill stolpen som han skulle så hade den bollen aldrig gått in, minns ”Haldo” bedrövat.

 

•••

 

Efter maten berättar Magnus anekdoter. Om hur han åkte dit för diamantsmuggling,  pratade sig ur ett förhör med KGB och sedan plankade sig hem till Minneapolis.

– Det är nog det mest intressanta och skrämmande jag har gjort i mitt liv.

– Ja, då fick du användning för munlädret, flinar ”Haldo” instämmande.

Chris drar fram sin telefon och visar ett klipp från en hockeymatch. Det är ett skott från backposition som letar sig in bakom målvakten. Det är hans dotter Delaney i sin senaste collegematch

– Jag är väldigt stolt. Hon ska åka till Sverige och spela ett år efter studierna. Vi jobbar på att hitta en bra klubb åt henne i Riksserien där hon kan få speltid, förklarar han.

– Hon är hemma nu under lovet och ville följa med ikväll och titta, så vi ska plocka upp henne på vägen.

 

•••

 

Bilen rullar mot Chris Middlebrooks hem. Det är en bit från Mikaels hus och Chris kör. Vi fortsätter prata bandy, utveckling och potential.

Vad tror du behövs för att amerikansk bandy ska kunna ta nästa steg?

– Vi behöver sprida oss till fler ställen, det behövs regional konkurrens så att vi kan sporra varandra från olika orter. Nu känner alla varandra och byter om i samma omklädningsrum, även om det så klart hettar till på isen ibland ändå. De flesta är enormt tävlingsinriktade spelare, men de har ingen lust att lägga mer tid på bandyn än att spela matcher. Skulle det dyka upp lag någon annanstans så skulle det nog bli ändring på det.

Var hade varit drömmen att starta något utanför Minnesota?

– Boston, helt klart. Det finns en naturlig konkurrens från hockeyn där redan, från tiden när Boston och Minneapolis var de enda ställena som hade inomhusrinkar i landet. Men det behövs en inomhushall för att få igång bandyn någon annanstans, och det lär tyvärr inte hända.

 

•••

 

Så kommer vi fram. Bilen rullar in på parkeringen. The Oval igen. Andra gången för mig, säkert miljonte för Chris. Och antagligen runt tusende för hans dotter Delaney, hockeyspelaren, som går med mig in i arenan när Chris pratar med någon utanför.

Din pappa har spelat det här hela ditt liv. Vad tycker du egentligen om bandy?

– Jo, det är väl okej…

Svara ärligt, nu.

– Nej, alltså, det är en tråkig sport. Man får ju inte tacklas, det smäller aldrig.

Jag sätter mig och börjar byta om. Bredvid mig sätter sig Nick Omodt. Han presenterar sig och känner igen mig sedan tidigare.

– Jag var med i det andra laget, Bandoilers, när du spelade i lördags med Tigers. Vad är det du gör här?

Jag förklarar att jag jobbar med ett bandymagasin i Sverige och är här för att göra ett reportage om sporten i Amerika.

– Jaha, vad kul. Jag har spelat bandy ett tag nu. Jag var i Sverige 2008 faktiskt, i Västerås.

Jaha, med Tillberga?

– Ja precis, du känner till det?

Det gör jag. Det är ett utbyte mellan Tillberga och USA bandy där man skickar ungdomar på sommarläger mellan orterna. Totalt har fem amerikanska lag åkt över till Sverige i utbytet, och i retur har svenska lag kommit. Förra sommaren var även Stefan Erixon på besök i USA för att lära ut bandysporten.

 

•••

 

Vi möter Tsunami Ice. Matchbilden är en annan än när jag spelade med damerna. Vi äger spelet betydligt bättre och det känns relativt tryggt hela vägen. 3–1 i halvtid blir till 4–2 efter slutsignalen. En kille jag hinner bli imponerad av i vårt lag är Jack Blaney, som är libero för dagen. I en organisation full av hockeyspelare sticker han ut som en av få som rör sig naturligt på planen.

– Jag började spela bandy när jag var 12-13 år, jag är 17 nu, berättar Jack.

–Jag tröttnade på hockeyn, det var för fysiskt. Men jag spelar fotboll på sommaren, det är ganska likt bandy i spelsättet.

Jag snörar av mig skridskorna när Chris kommer fram.

– Bra spelat. Du åker med Tsunamis coach, Neal, hem. Han bor närmre så det blir lättast så.

 

•••

 

Jag slänger in mina grejer i bakluckan på Neal Logans Subaru. Han knappar på GPS:en och hittar Mikaels hus.

– Jag brukade spela och döma fotboll först, jag älskar den sporten. Sen hittade jag bandyn och började spela och döma där med, det är hur kul som helst. Men jag åkte på en hjärnskakning för ett par år sedan som tog lite för lång tid att återhämta sig från, så jag varken spelar eller dömer längre. Skulle det hända igen kanske jag inte vaknar upp alls, berättar han. 

Men framtidsdrömmar inom bandyn, utöver att coacha The Tsunamis, har han ändå.

– Jag ska vara med på F17-VM här på The Oval som domaranalytiker, det kommer över en svensk domarbas Från FIB då också. Förhoppningsvis går det bra, så att jag kan få åka med till Khabarovsk och göra samma sak där. Det är målet just nu.

Vi fortsätter prata om domaryrket. Om hur det skiljer sig mellan länderna.

– Jag vet att det i Sverige är väldigt många steg och delmål att ta sig igenom innan man blir erbjuden chansen att döma internationellt. För oss är det lättare, vi har inte så många att välja på och processen är förhållandevis enkel. Är man intresserad av att döma och gör ett bra jobb så har man en god chans att få åka med på ett VM.

•••

 

Tisdag, 16 december.

Skolan jag går på är en reklamutbildning. Som reklamstad betraktat är Minneapolis känt för att ha och fostra bra skribenter. Att min utbildning och skola i Hamburg, Tyskland, även går att hitta i Minneapolis är därför heller inte så konstigt. Att filialen konkurrerar om studenter med förgreningar i New York, Miami och San Francisco gör däremot att få utanför Minneapolis söker sig dit, och de flesta studenterna lämnar aldrig staden. Internt i skolans nätverk har det därför utvecklats en myt om att Minneapolis-skolan inte existerar, helt enkelt för att man aldrig träffar någon därifrån.

– Haha, det visste jag inte faktiskt, säger skolans rektor Kristen McCune när hon tar emot mig.

Det är inga elever där, alla är på jullov. Men det verkar faktiskt som att skolan finns. Den känns gedigen, belägen i en gammal konstsalong. Högt till tak, mycket utrymme.

– Det kommer in några lärare idag för att hämta ut sina lönekuvert från förra terminen, du skulle kunna stanna kvar här så får du träffa några av dem.

Lärarna på skolan kommer alla från reklambyråer och håller sina lektioner vid sidan av sitt yrke. Jag nappar på erbjudandet och sätter mig för att sortera fotomaterial.

– Det här är Erik från Hamburgskolan, hör jag Kristen säga när hon kommer in efter en stund med en lärare. Hon heter Michelle och är i 35-årsåldern. Jobbar på en byrå i närheten. Vi kommer in på vad det är jag gör här.

– Bandy? Vad är det? frågar Michelle.

Jag drar parallellen med landhockey, att det är liknande, fast på is.

– Jaha, så det är hockey?

Nja, inte riktigt. Man spelar med en boll.

– Aha, så det är broomball!

Broomball är en sport som Chris Middlebrook dagen innan förklarat som ”något man spelar när man är full”, men som många tolkar som bandy när man förklarar det. Efter viss efterforskning har jag förstått grunderna för broomball. Det spelas i en hockeyhall, på is, med skor, med en boll och med en klubba som skulle kunna liknas vid en lång stekspade. Jag inser snabbt att det enda sättet att förklara bandy på ett vettigt sätt är att visa ett Youtube-klipp. Det blir höjdpunkter från Hammarbys 6–4-vinst borta mot Villa ifjol.

– Det där är ju inte alls broomball, det där är ju hockey, utbrister Kristen efter David Karlssons 1–0-mål.

Nja, som sagt, inte riktigt. Planen är större och man spelar med en boll och klubban är annorlunda och det är fler spelare på planen och det är mer som fotboll i reglerna.

Michelle stirrar in i skärmen. Hon ser brydd ut.

– Det där ser ju helt sjukt ut, varför skulle någon vilja spela det där istället för hockey?

En till tjej kommer in i rummet, hon presenterar sig som Annika. Hon pratar med Michelle som att de känt varandra länge. Jag antar att hon också är lärare, men det visar sig att hon är elev på skolan. En av få som sökt sig utanför stadens gränser, dessutom. Hon har också varit stationerad i New York den senaste tiden, och vi har många gemensamma bekanta.

– Om du behöver någon att hänga med här så är jag ledig på dagarna, alla andra jobbar ju så jag är också själv, säger hon och ger mig sitt nummer. Vi bestämmer att ses dagen efter.

 

•••

 

– Jaha, så fanns skolan?

Mikael har precis kommit hem och jag berättar om mitt besök och att jag ska träffa Annika imorgon.

– Det är ju kanon, då får du se lite mer av det här stället också. Imorgon spelar jag match med Mississippi Mojos, så då får du vila.

Han häller upp vin och vi går in och sätter oss i TV-rummet. Jag kommer att tänka på en fråga jag ställde till Chris dagen innan som jag tycker kan vara intressant att få ett svenskt perspektiv på.

Vad tror du behövs för att amerikansk bandy ska kunna ta nästa steg?

– Vad vi behöver är att få det till en olympisk gren. Skulle vi få det hade det varit betydligt lättare att rekrytera och utbilda spelare. Alla vill spela ett OS och representera USA. Då hade bandy börjat spelas på fler orter och det hade blivit större konkurrens vilket skulle göra att spelarna la mer tid på att bli bättre. Jag menar, det finns ju enormt mycket spelarmaterial att hämta från hockeyn. Men de måste vilja träna bandy för att komma någonstans också.

Är det på tapeten att få in bandyn i OS?

– Vi försöker. Det tidigaste som går att få till det är 2022. Vi har en tjej i damlandslaget som är utbildad advokat på Yale-universitetet, hon har tagit på sig att skriva en ansökan för amerikansk bandy att bli en erkänd olympisk sport i USA. Jag tror det behövs 25 nationer for att det ska bli aktuellt som en gren under en Olympiad.

 

•••

 

onsdag, 17 december.

Annika plockar upp mig runt tolv-tiden och tar med mig för att visa staden. Eller de två städerna – Saint Paul och Minneapolis kallas tillsammans för ”Twin Cities”.

– Jag gick på college i Saint Paul, så jag har varit där en del. Men annars är det ingen i Minneapolis som åker dit. Egentligen är det bara de från Saint Paul som bor i Twin Cities, är man från Minneapolis bor man i Minneapolis.

Eftersom hon missade diskussionen dagen innan kommer den vanliga frågan så småningom i bilen.

– Bandy? Vad är det?

Jag förklarar lite snabbt. Nej, det är inte hockey.

– Jaha, så det är broomball.

Vi åker ut till en park, till utkanten av den, och går nerför några klippblock. Vi står där och tittar ut över Mississippi-floden. Den är mäktig, luften är ren och stressen i New York känns väldigt långt borta.

– Förra vintern var det minus 50 grader här, det var så himla kallt. Några idioter påstod att de gått på isen över floden, men strömmarna här är för starka för att det någonsin ska frysa helt.

Vi åker vidare. Ser ett vattenfall i Minnehaha. Åker skridskor i Saint Paul på en rink mitt inne i stan. Käkar “Juicy Lucy”, en hamburgare med osten inbakad i köttet, på ett lokalt hak. Det är tydligen en specialitet från trakten. Det smakar bra, som en lite flottigare version av den redan flottiga amerikanska hamburgaren. Vi sköljer ner den med en pint Summit – ett av de många lokala ölmärkena.

– Det här saknar jag när jag är i New York. Inte bara maten och ölen, utan hela atmosfären och lugnet överallt. Det är så här man vill leva, eller i alla fall jag. I New York går man till jobbet på morgonen, man kommer hem, man sover och sedan börjar det om igen. Här får man tid att ha ett liv på sidan av, jobbet är inte allt.

 

•••

 

Jag sitter i köket och pratar med Mikael när ”Haldo” kommer. När Mikael åker till The Oval för att spela match ska jag få besöka ”Haldos” hus och se hans bandymuseum som han har hemma – en kollektion av de saker han samlat på sig under alla bandyresor han gjort genom åren. Det är däremot inte det som är i hans huvud när han kommer.

– Jag har skickat ut 50 mail nu till folk i landslagsorganisationen, men inte fått ett enda svar. I vanliga fall brukar det trilla in en hel del, men folk har kanske dåligt med tid eller så skiter de i det.

– Jag undrar om Sveriges förbundskapten har samma problem. Är det inte Jonas Claesson som har det jobbet nu? Jag borde fråga honom om hur han gör.

 

•••

 

”Haldos” bandymuseum är en världsunik kollektion bandypinaler. Mannen har sparat allt – precis allt – som han har fått med sig genom åren. Därför förärar vi det med en egen del i det här numret. Se sida 18.

 

•••

 

Att visa upp sin kollektion får ”Haldo” att komma upp i varv. Han drar anekdoter i bilen mot The Oval kring resor och blickar tillbaka på specifika turneringar.

Av alla du varit på, vilken minns du bäst?

– Arkhangelsk, svarar han utan att fundera.

– Jag tror det var 1999. Deras ekonomi var nere och alla var helt galna i det amerikanska bandylaget. Var vi än gick var vi superstjärnor, även om det var så kallt att man hade kunnat dö. Jag tror den ryska befolkningen det året hade börjat få upp ögonen för att det finns en värld utanför Ryssland, där vi amerikaner ju är väldigt viktiga.

Vad är det märkligaste du har köpt med dig hem under en turnering?

– Jag vet inte om det är det märkligaste, men ett år hade vi slut på klubbor hemma och importkostnaderna var skyhöga. Så vi fick order hemifrån att plocka med så många billiga klubbor från Ryssland som möjligt efter VM. Jag tror de blev lite konfunderade i tullen när vi kom hem med 25 träpinnar var, skrattar han.

– Ett annat av de första åren, när vi spelade på naturis i Edina, höll vi på att få tvärslut på bollar. Det fanns en sjö en bit bort dit bollarna oftast försvann, så vi fick en kille att dyka i och plocka upp några stycken för att rädda den säsongen. Det måste ha varit snorkallt.

Har det blivit bättre med material nu?

– Ja, det har det. Vi har fortfarande dåligt med bollar, vi ger varje lag tio stycken i början av säsongen. De har blivit väldigt noga med att få tillbaka dem efteråt, vilket är bra. Det har blivit som små guldklimpar för lagen.

Vi närmar oss återigen The Oval. Arenan ligger i stadsdelen Roseville, som ligger närmare Saint Paul än Minneapolis där de allra flesta spelare kommer från.

– Jag tycker det är märkligt att under de 20 år vi spelat i Roseville så har det inte kommit en enda hockeyspelare från Saint Paul för att prova på bandy. Alla som spelar åker genom hela stan för att komma hit, medan de som bor nära aldrig verkar ha brytt sig om sporten alls. Jag menar, de har ju sett bandy på arenan, jag förstår inte hur ingen kunnat bli intresserad.

Vad beror det på, tror du?

– En sak är nog många hockeyspelares ego. De vill inte spela bandy för att det inte är hockey. Det är under deras värdighet. Kolla på Kanada, där finns det hur många hockeyspelare som helst och de har försökt få igång bandyn, men de har inte kommit någon vart alls där uppe.

 

•••

 

Mississippi Mojo möter Minnesota Blade. Steve Nelson sitter iklädd Blades vita matchmundering, strax före avslag. Han har varit med i 25 år och har sett många spelare komma och gå under den tiden.

Hur får ni in nya spelare till sporten?

– En viktig del i rekryteringen sker genom rinkbandyn på sommaren. Eftersom inga hockeyserier är i gång under den tiden så kommer hockeyspelare och provar på då, och det räcker ofta för att de ska vara fast och sedan vilja vara med på vintern.

Är det inte svårt att möta hockeyspelare på små ytor?

– Jo, det är klart. Deras skridskoåkning passar bättre till rinkbandyn. Men det är klubban och bollen som är utjämnaren, utan det hade de tagit över hela sporten.

Matchen har nästan hunnit sätta igång när Steve inser att han måste rusa iväg för att spela. Jag och ”Haldo” ställer oss inomhus och tittar ut genom ett av panoramafönstren.

Du, ”Haldo”. Jag tänkte sätta dig på framsidan av magasinet. Skulle du vara okej med det?

–Det skulle vara en ära, säger han och ler brett.

Han börjar prata om saker han skulle kunna ha med, hur det skulle kunna se ut. Svetlana hade nog rätt. 

•••

 

Torsdag, 18 december.

Sovmorgon. Går ut till köket. Hittar lite cornflakes som jag häller mjölk på. Som student och bandyredaktör lär man sig att äta fel men enkelt och inte så ofta. Sätter mig vid köksbordet. Har med mig datorn. Går igenom bilder från gårdagen. Några från bandymuseet, några från The Oval. Väljer ut den på Mike Carman jag vill använda. Redigerar den. Skriver ut intervjun med honom. Sätter den i en layout. Sätter bilden i samma layout. Helt plötsligt är klockan kväll. Och Svetlana kommer hem.

– Chris sa att du måste dricka upp den här whiskeyn innan du åker, så det är bäst att du sätter fart, säger hon och plockar fram glas och whiskyflaskan från i måndags.

Jag sneglar mot den och fortsätter finputsa layouten jag gjort. Mikael kommer hem. Han får mitt whiskyproblem förklarat för sig av Svetlana och erbjuder sig genast att hjälpa till.

– Nej, inte så mycket. Den får du ta, säger han och jag häller upp ett glas till.

Det blir middag. Lax. Efter middagen går jag och Mikael igenom övningar. Landslaget ska ha träning men Mikael ska inte vara med, så han visar mig vad vi ska göra.

– Jag måste hålla det enkelt, annars förstår de inte. Det är mest spelövningar för att de ska släppa bollen och öppna ytor åt varandra, enkla saker som hockeyspelare inte riktigt fattar.

 

•••

 

– Snyggt!

Utropet kommer från Scott Arundel efter att jag dragit iväg ett sveppass under en av övningarna. Scott har spelat en säsong med UNIK från Uppsala och är en av de mer rutinerade i landslaget just nu. Jag åker och ställer mig bakom honom i ledet.

– Du är given om du skaffar amerikanskt pass, skämtar han.

I slutet av träningen är det dags för match. Ett halvbekant och skäggigt ansikte sätter mig som högerback och sig själv som libero.

– Jag pratar litet svenska. Jag bodde i Jönköping och spelade bandy, säger han med grov amerikansk brytning.

Det är Dave Plaunt, den hårdföre backen som gjorde en säsong med Jönköping Bandy i Allsvenskan säsongen 2009/2010. Jag hade precis flyttat till Jönköping från Sandviken för att börja plugga och planerade att spela med deras B-lag i division 1. Under försäsongen tränade vi ändå med A-laget, och det var första gången jag hörde talas om amerikanerna Daren Richardson och Dave Plaunt. De skulle ansluta till laget senare under hösten. Jag hann dock bli skadad och försvann från bandyn innan de kom, men hjälpte senare till att ta fram marknadsmaterial åt klubben med Plaunt och Richardson som dragplåster.

– Jaha, där ser man. Världen är bra liten ibland, säger Plaunt.

 

•••

 

– Såg ni att det bara var en som inte kunde åka, va? Det var oväntat, det brukar ju vara fler, säger Scott Arundel och plockar upp sin mugg med öl från bordet.

– Det brukar skita sig i slutändan ändå, så du kan vara lugn, svarar ”Haldo” med ett skratt.

Det pratades VM efter träningen i omklädningsrummet. ”Haldo” har tagit med mig till en bar i närheten av arenan för att lägga planer inför den kommande Rysslandsresan tillsammans med Scott, Dave Plaunt och Andrew Hogan.

– Jag fick en idé idag. Vi har ju två-tre killar som brukar vara med på sommarbandyn som spelar hockey i Europa. Eftersom VM ligger senare i år kanske de är klara med säsongen till dess. Då skulle de kunna möta oss i Moskva och åka med till Khabarovsk, säger ”Haldo” och illustrerar färdrutten med händerna.

För spelarna är rysslandsresorna en starkt bidragande orsak till att de fortfarande håller på med bandy.

– Jag, Dave och Hogan gjorde vårt första VM i Kemerovo 2007. Det var helt otroligt, vi blev behandlade som superstjärnor och det var enormt mycket publik på matcherna. Det kändes som något man verkligen ville uppleva igen, berättar Scott.

– Men året efter var vi i B-gruppen i Västerås. Då kom det nästan ingen istället, man blev lite fundersam på vad man gett sig in på egentligen. Sverige verkade riktigt ointressant, inflikar Dave.

Ändå valde du att åka över och spela med Jönköping sen?

– Ja… Det var Daren som övertalade mig. Bandyn var ju betydligt bättre i den ligan i alla fall och det blev ett riktigt bra år också, jag ångrar verkligen inte att jag tog den chansen.

 

•••

 

Det börjar bli sent. De andra har vinkats av på parkeringen och jag och ”Haldo” sitter i bilen på väg hem.

”Haldo”… när du pratar om bandy så pratar du sällan om själva sporten utan snarare allt runtomkring. Är det det som du fortsatt spela så länge för?

– Ja, det skulle man kunna säga. Det har definitivt lockat mig att få chansen att se världen och uppleva allt med det. I mitt liv så har alla de häftigaste sakerna hänt runt bandyn.

Vem är den viktigaste du har haft med dig på dina resor?

– Chris Middlebrook. Han har varit en av de viktigaste spelarna för oss under åren. Han var inte bara en duktig bandyspelare, han är en bra ledare också, även vid sidan av isen. Han fick andra att bli bättre, och det är minst lika viktigt som att prestera själv.

Vi kommer fram till det Sandbergska tegelslottet. Men just som jag ska kliva ut håller ”Haldo” mig kvar.

– Du, det här med framsidan…

Ja, vi kör det på lördag va?

– Jag tror inte att jag ska vara själv på den. Jag skulle vilja att någon annan är med också, för det handlar inte bara om mig.

Vem tänker du?

– Ja, typ Chris vore bra också. Han har legat bakom mycket. Det känns fel om det bara är jag.

 

•••

 

fredag, 19 december

– Vad vill du göra idag? undrar Svetlana när vi går till bilen på morgonen. 

Hon ska jobba, så jag ska få skjuts in till stan på samma gång. Det finns en julmarknad som jag fått höra talas om, så hon kör mig dit.

– Sprechst du Deutsch? frågar killen i korvståndet på marknaden.

Hela marknaden har tysk prägel och jag har precis beställt en ”Swedish Potato Sausage”, själv nyfiken på vad det kan vara. Killen i korvståndet kommer från Dresden. Korven däremot kom från Värmland. Eller, åtminstone ursprungligen. Jag får senare reda på att en ”Swedish Potato Sausage” är samma sak som en värmlandskorv, och ses som en självklar del av julbordet av svenskättlingar i Amerika.

 

•••

 

lördag, 20 december.

Den sista dagen. Det ska städas i det stora hemmet. Familjen ska åka till Sverige dagen efter för att fira jul. Jag får order om att inte hjälpa till medan Mikael börjar dammsuga. Svetlana åker iväg för att lämna Stefan på den ryska skolan och springa några ärenden. Jag sätter mig i en fåtölj i köket istället. Tänker tillbaka. Antecknar saker från veckan som jag missat.

– Det är häftigt att se den journalistiska processen på nära håll, det har jag aldrig gjort förr, säger Mikael när han skjuter dammsugaren framför sig.

Jag förklarar att det är första gången som jag gör ett reportage över flera dagar också. Att det annars är ganska simpelt i grunden. Man läser på om vad man ska skriva om, åker och träffar någon och sedan skriver man ner vad den har sagt.

– Ja, då kan jag tänka mig att det här blir lite annorlunda. Det är ju ett yrke som är lite som idrott också, man är inte bättre än sin senaste text precis som man inte är bättre än sin senaste insats på planen. Jag har aldrig tänkt riktigt så, men det är en ganska träffsäker liknelse. Inom journalistik märks det snabbt när man inte gjort sitt jobb. Efter en stund är Mikael klar i köket. Vi går och sätter oss i TV-rummet och börjar prata bandy, amerikansk sådan i synnerhet. Om spelare i Sverige med amerikanskt pass. Och särskilt en – Vänersborgs Alexander Zitouni.

– Vi har sagt att vi inte ska ta in spelare som är fostrade eller spelar någon annanstans i den mån det går till landslaget. Vi måste hålla ligan levande hos oss också. Att åka på VM är otroligt lockande för våra spelare, så om killar med dubbla medborgarskap i Sverige börjar ta deras platser kommer vi att tappa spelare. Men om Zitouni skulle vilja spela för oss skulle han självklart vara välkommen, allt annat vore idioti.

Vem är den bästa amerikanska spelaren genom tiderna, annars?

– Bra fråga… Kanske Middlebrook, han gjorde ett par bra säsonger… eller ”Haldo”, han har gjort många landskamper och spelat i Sverige… Nej, vad dum jag är. Det är ju Daren Richardson, såklart. Det är givet. Det finns ingen annan som levererat i den svenska ligan över så många säsonger som han har gjort.

 

•••

 

Det är dags för match med damlandslaget, igen. Mot The Tsunamis, igen. Tredje gången på en vecka. Mikael kör genomgången med laget. Men det hjälper inte. Tsunamis får 1–0 och 2–0 innan vi reducerar. Därefter sätter jag en hörna till 2–2, och matchen lever igen.

– Du borde spara ut håret och spela med oss oftare, skämtar skyttedrottningen Amy Stech när vi åker tillbaka till egen planhalva.

Jag fortsätter spara ut håret resten av matchen från min liberoposition. Det räcker inte. Vi förlorar matchen med 5–3.

– Sparade du bollen? frågar ”Haldo”.

Nej, jag missade det.

– Haha, du borde ha gjort det och börjat spara ihop till ditt eget museum.

Är Chris här? Jag tänkte gå och kolla var vi kan fota för omslaget.

– Han kommer när som helst, han var på väg tillbaka hit nu.

Jag börjar scouta området och hittar ett ställe på parkeringen där jag kan få till den effekt jag vill ha. Effekten svart bakgrund. Väldigt simpelt. När jag kommer in igen har Chris anlänt. Han kommer direkt från sin mammas begravning. Jag har inte räknat med att han ska komma alls.

Hur mår du?

– Jodå, det är okej. Jag är från Minnesota, här visar vi inte känslor, säger han med glimten i ögat, men märkbart omtumlad.

Vi går ut på parkeringen till platsen jag hittat. ”Haldo” har tagit med sig en hel låda med saker. Alltifrån officershattar till dalahästar, ryska dockor och vodkaflaskor. Vi beslutar att en USA-flagga får räcka.

Kameran klickar. Det är kallt ute och ”Haldo” får börja. Han kommer med mycket idéer om poser.

– Se till att jag ser bra ut för mina svenska fans, säger han skämtsamt.

När inställningarna är fixade och ”Haldo” färdigplåtad går Chris på ett ögonblick i jämförelse.

– Jag måste åka nu, men lycka till med reportaget och se till att jag ser bra ut. Familjen väntar på mig där hemma, säger Chris, säger hejdå, sätter sig i bilen och försvinner iväg. Jag står kvar på parkeringen och följer bilen med blicken.

– Är du hungrig? frågar ”Haldo”. 

Det är jag. Men jag tror inte det hade spelat någon roll, ”Haldo” har tidigare pratat om att åka till en särskild pizzeria, vilket vi gör.

– Jag gillar svensk pizza för att de är lite tunnare, men den amerikanska pizzan har bättre pålägg. Stället vi åker till nu är bäst i Minneapolis, tycker jag. De har en blandning av bägge kan man säga.

Det är något slags 50-talsstuk blandat med mexikanskt när vi kommer in. En jukebox står i ett hörn och en tjock röd b går runt hela väggen.

– Det är lite sunkigt här inne, den där jukeboxen har inte fungerat sedan jag började komma hit för trettio år sedan till exempel, men pizzan här är fantastisk, intygar ”Haldo”.

Han får rätt. Den är riktigt bra. Dessutom med vitlöksbröd vid sidan. Jag är riktigt belåten.

– Såg du att Dynamo Duluth fick nya tröjor idag, förresten? Jag tycker det ser riktigt professionellt ut på planen numera. Förr hade alla lagen ganska risiga tröjor, men nu är det en kille som har kontakter som kan fixa billiga tröjor från Kina. Och det är riktigt bra kvalitet på dem dessutom.

Hur funkar det egentligen när man startar lag här? Får man heta vad som helst?

– Haha ja, nästan. Dinkytown Dukes drog igång den här säsongen, de har ett riktigt löjligt namn måste jag säga. Det har alltid varit folk som velat starta egna lag. Det är i regel fyra-fem spelare som går ur sina lag som blir stommen, och sedan drar de ihop ett gäng kompisar för att bilda ett nytt.

Blir det aldrig några hard feelings när man lämnar ett lag?

– Jo, absolut. Jag var med i Bandoliers som hade gått bra ett antal säsonger, vi vann varje år. Då bestämde Middlebrook, jag och en till oss för att lämna och starta ett nytt. En kille i laget vi lämnade blev förbannad och sa att jag förstörde hans liv och att han skulle bryta benen på mig. Han var som ett litet barn.

 

•••

 

Bilen rullar in på uppfarten till det Sandbergska tegelslottet. ”Haldo” följer med in. Han säger exakt samma sak som första gången han körde hem mig när vi går uppför trappan.

– Jag älskar att komma hit, det är som ett tegelslott. Mikael har verkligen gjort en bra deal på det här huset.

Jag ler åt det, men säger ingenting. ”Haldo” knackar. Mikael öppnar.

– Jaha, hur var pizzan?

– Det verkade som att den dög, han åt i alla fall upp allt jag gav honom, skrattar ”Haldo”.

Han står kvar och pratar en stund innan han måste bege sig hemåt.

– Hör av dig om du behöver något mer eller har några frågor, och skicka gärna över några exemplar när du är klar, säger han medan han går nerför trappan. 

Jag står kvar och tittar när han försvinner bortåt i sin bil. Legendaren. Världsresenären. Rekordhållaren. Och inte minst bandyspelaren. Chris Halden.

Nu finns #derbynumret i en butik nära dig. Hitta din närmaste återförsäljare här.