Pasjkin och bandy

Misja Pasjkin minns hans pappas sista skott i karriären i den enda matchen dom spelade tillsammans. Nu ska dom tillsammans leda Hammarby mot nya framgångar. Här bjuder vi på reportaget om Misja från 2013. 

Den sista klunken före match. Han visste med säkerhet att "elvan" kunde bli ett problem, att ”elvan” hade ett bra skott. Ur det tjocka skumgummit lät han vattenflaskan glida ner i bollkorgen och när domarens pipa signalerade att spelet var i gång klappade han som vanligt ihop sina gigantiska målvaktshandskar för att väcka sig själv. Problemet var bara att han var ungefär fyra sekunder för sen med det där klappandet. Och i mittcirkeln stod en gulsvart spelare med nummer 11 på ryggen och armarna resta mot skyn.Misja Pasjkin har alltid velat göra det lilla extra. Som på Skarpe Nord 1997 när vårt juniorlag i Gripen Trollhättan skulle möta IFK Kungälv.
– Jag hade dratt bollen i krysset hundra gånger, jag hade gjort en ”Dallas” och åkt igenom ett helt lag. Jag ville prova något nytt och fick idén att testa. Målvakterna på den tiden stod nästan alltid vid bollkorgen eller låg och stretchade, så varför inte? Till historien om det klassiska ledningsmålet direkt på avslag hör att Pasjkin inte var klar med förnedringen. När IFK Kungälv efter en dryg halvtimme jublandes firade 2-1 var det nämligen på nytt dags att tappa hakan.
– Målvakten var ute och kramade om liberon som gjort mål på hörna och jag tänkte att ”jaja, vi får se hur länge han jublar nu då”. Så jag drog till direkt på avslag igen och den gick i en lång båge och träffade nätet precis under ribban. De fattade inte så mycket eftersom de jublade och helt plötsligt skulle göra avslag vid 2-2 i stället. Vi vann matchen med ett par mål.

Misja Pasjkin minns de tillfällen han kallar för speciella. Även om det där, i sammanhanget, var en obetydlig match under tiden som junior. Men det är minnen som dessa, och dem det strax ska berättas om, som säger en hel del om hur en rysk pojke blivit en svensk man på resan mot vårens SM-guld med Hammarby.

Den 13 september 1988 anlände Andrej Pasjkin till Vänersborg som den förste ryssen i svensk bandy. Med sig hade han sin hustru och sin dotter. Sonen var tvungen att stanna i Sovjet ”som en säkerhet för att familjen inte skulle fly landet”. Så åtta år gammal fick Misja bo hos sin mormor och morfar i Krasnojarsk i svinkalla Sibirien och inte se sin familj på över ett år.
– Hur det kändes? Jag vet inte. Jag hann inte känna efter så mycket. Man var mest fokuserad på att vara häftig och cool. Vi tjuvrökte en del och så…

Du var åtta år?
– Det var 80-talet i Sovjet. De flesta tjuvrökte på den tiden och man tog sig en cigg då och då. Om det hade någonting bra med sig var det att jag fattade att det inte var någonting för mig. 1989 kom så även Misja till Vänersborg. Han snappade upp språket snabbt och fick vänner genom bandyn och fotbollen. Efter att pappa Andrejs karriär senare, via Tranås, ledde familjen till Vänersborgs grannstad Trollhättan och bandylaget Gripen så hade familjen också hamnat på den plats som än i dag ses som deras hemstad. Misja själv tycker att han som tonåring aldrig hade några problem med att ta sin plats i en ny miljö. Och i Gripens ungdomslag, där även undertecknad fanns under 90-talet, tog den kaxige ryssen för sig.
– Man tas emot i ett lag efter hur man beter sig. Antingen kommer de ihåg en i omklädningsrummet eller så sitter man tyst i ett hörn. Jag ville göra avtryck.

Du käftade emot tränarna rätt ofta…
- Jag tänkte väl att ”det du säger, det skiter jag i. Jag gör mina fem, sex, sju, åtta, nio mål och vinner matchen åt oss”. Jag visste ju att jag kunde avgöra på egen hand.
"Säg till den där elvan att släppa bollen nån jävla gång" skrek den i Trollhättan smått legendariske "Sippan". Misja hade inte haft en lyckosam inledning på en match med juniorlaget och körde allt som oftast fast i motståndarnas styrning. Han ville lite för mycket, han ville göra det själv lite för mycket och det funkade inget vidare alls. Så "Sippan" påtalade för tränare och lagledare vid bänken att "nu får ni fan byta ut den där elvan, det här är en lagsport". Sedan skrinnade "Sippan" iväg, satte pipan i munnen och fortsatte döma matchen.

Hade ”Sippan” rätt”?
– Haha! Gött när domaren tycker att man ska släppa bollen... Men samtidigt tycker jag att i den åldern så ska en spelare som klarar av att ha mycket boll också ha det. I de åldrarna utvecklas man. Jag tog ju bollen för att jag ville ha den, för att jag klarade av det. Hade jag unnat andra att göra mål kanske laget varit bättre, men jag hade inte blivit det. I juniorlagets omklädningsrum kunde det under halvtidsvilan ibland hända att Andrej kom in i omklädningsrummet under tränarens genomgång. Andrej kunde sätta sig bredvid Misja och, ytterst lågmält, ge lite tips på ryska.
– Jag såg upp till min far, och jag visste vad han hade vunnit. Och så står det en ”Svensson” där som inte kan skilja mellan mjölk och coca-cola, skämtar Misja och flinar. 
– Men ungdomstränarna gav mig glädje och trygghet på plan. Och de lärde mig prata svenska bättre. De har också en plats i min ryggsäck.
Något av det Misja värderar mest i sin ”ryggsäck” är de visdomsord han fick med sig från 

Ola Johansson under sin korta tid i Edsbyns IF. Misja hade då, vid 26 års ålder, redan hunnit hoppa mellan rivalerna Gripen Trollhättan och IFK Vänersborg ett antal gånger och stod nu inför karriärens första stora utmaning: representera laget som i det läget vunnit tre raka SM-guld. Men det blev aldrig riktigt så.
– Man hade ju alltid drömt om SM-guld och jag kunde fått chansen att vinna ett med Edsbyn. 
Jag hade fått min vänsterposition av Ola (tränare Johansson) och om Edling (Jonas) var ute skulle jag spela spets. Ola gav mig stort förtroende och det kändes väldigt, väldigt bra. 

Men vad var det som gjorde att du drog till Ryssland när allt kändes bra i Edsbyn?
– Jag ville till Ryssland redan före det blev klart med Edsbyn och när Zorkij visade intresse så visade jag intresse. Det var i Ryssland jag tog mina första skär och Ola stöttade mig i beslutet så allt kändes bra. Men jag hann lära mig väldigt mycket under den korta period jag var i Edsbyn. För det var ju det där med Ola Johanssons visdomar som, enligt Misja själv, hjälpt honom att nå toppen.
– Han är verkligen en person som jag har med i min lilla bandyryggsäck. Jag kommer ihåg att han alltid målade upp en bild för mig: ”se dig själv göra de här sakerna, se dig själv i den här situationen och spola tillbaka den situationen tills du slutför den på rätt sätt”. Om det var att spela någon fri, fixa en hörna eller göra mål, det skulle jag förstå till slut. Så jag brukade spola tillbaka tills jag gjorde mål. 

Men kände du inte att du ville ge något tillbaka till Edsbyn?
– Jag hade väl en tanke på att återvända dit och på något sätt fullfölja mitt uppdrag. Det har jag funderat på några gånger, liksom ”tänk om jag stannat”. Men jag ångrar ingenting, det var ett beslut jag tog och det har hjälpt mig på vägen ändå. I Zorkij fick Misja vara med om att förlora två ryska cupfinaler, två finalförluster han kunde lägga till den svenska cupfinalen han torskade med Edsbyn precis före han drog till Ryssland. Så förutom ett VM-guld med Rysslands U17-landslag, då tillsammans med bäste vännen Sergei Lomanov Jr, så lös titlarna med sin frånvaro. Ändå fanns där ögonblick redan då som Misja värderade högt.
Som medioker försvarsspelare i Gripen Trollhättans ungdomslag såg jag Misja noggrant hyvla sin klubba medan jag knappt tejpade min vitröda ”Sirius-planka”. Jag såg honom, efter att han tvingat mig slå in hörnor från höger, öva skott långt efter ordinarie tränings slut. Jag såg honom göra samtliga tio mål när vi besegrade Kålland med 10-0. Jag såg ingen annan i den åldern skjuta hårdare. Misja sköt som om en vuxen sköt. Som om Andrej sköt. Att skottet var viktigt hade Misjas kanonskytt till far lärt honom tidigt, redan under bandyskolan i Jenisej där Misja vid fem års ålder för första gången hade ett par skridskor på fötterna. Och att far och son Pasjkin till slut fick göra en säsong ihop i division 1 i Gripens A-lag är kanske det som kommit att bli mest speciellt för dem båda.
– Jag har aldrig upplevt den känslan med någon annan på en bandyplan, det kändes som att nån klonat oss, som att vi hade samma tankar och samma rörelser. Man behövde inte titta, man visste att han var där. Jag glömmer aldrig sista matchen vi spelade tillsammans. Det var mot Karlstad Göta hemma på Slättbergsbanan. Jag visste att det här var min pappas allra sista match och jag visste att det hade varit hans dröm att spela med sin son. Jag fick tårar i ögonen under matchgenomgången och jag ville verkligen att det skulle bli en avslutning att minnas. 

Och det blev det.
När värmlänningarna tog ledningen med 4-3 med knappa minuten kvar hade Misja gjort två mål och Andrej ett. Men det skulle inte få sluta så. Det skulle inte få sluta med en snöplig uddamålsförlust. Det skulle de själva se till.
– När det är avslag säger vi att vi sticker direkt och kör ryskt ”klappklapp”-spel. Vi chansade och vi gick i genom nästan hela vägen. Precis utanför straffområdet spelar han fram mig i sidled och jag är helt fri. Men de slår undan skridskorna på mig och det blir frislag. Jag fiskar upp bollen och petar direkt till farsan som knackar upp den i nättaket och matchen slutar 4-4. Den knacken var hans sista framträdande, hans sista skott i tävlingssammanhang, och en magisk avslutning. Jag minns det som om det var i går. 

Ögonen svartnade. Under en lång tid hade han mått dåligt av att bara kliva in i arenan. Och nu bestämde han sig. Han struntade i vad folk skulle tycka. 30 år gammal kände han sig orättvist behandlad och utfryst. Så mitt i omklädningsrummet, efter uppvärmningen och under genomgången inför matchen mot Boltic hängde han in tröjan och drog. IFK Vänersborg vann med 13-3 men Misja Pasjkin var någon helt annanstans. Att det har skrivits och snackats mycket om Misjas klubbyten är en underdrift. För hans del hade det fram till det sista uppbrottet med IFK Vänersborg alltid handlat om att han som spelare ville nå en högre nivå. Men under den första halvan av säsongen 2010/2011 hade motvinden blåst sig allt starkare. Det här är Misjas version om vad som ledde fram till ett uppmärksammat, men fram tills nu också nedtystat, farväl.
– Jag tror det hade gått åtta matcher utan att jag producerat ett enda mål. Visst fick jag cred för att jag slet hårt men i det läget var det inget som märktes utåt. Och där fanns en individ med makt som motarbetade mig från allra första början. Den individen ville att jag skulle misslyckas och det var inget jag kände en enstaka gång. Det var så mycket som upprepades och jag tvivlade på mig själv. 
Misja började träffa en idrottspsykolog. De träffades flera gånger och diskuterade hur han kände. Psykologen var själv på plats i Arena Vänersborg för att känna på atmosfären och han ska också ha haft samtal med personen som Misja såg som sitt största hinder i viljan att komma tillbaka.
– Efter ett par veckor kände jag fortfarande att allt inte stod rätt till, att allt bara bekräftades. 

Jag frågade idrottspsykologen vad jag skulle göra för att komma ur svackan. Då sa han att ”du måste bort härifrån” och att ”du kan inte motarbeta någon som du känner vill att du ska misslyckas”. Sedan var det bara att vänta på nästa konstiga incident.

Vad var det för saker som hände då?
– Jag fick inte vara mig själv och framför allt inte göra saker som jag var van vid att göra, som särskilda förberedelser inför match. Det kändes som att det hela tiden tittades snett på mig. Det växte fram och jag fick ångest varje gång jag skulle träna.

Hur mådde du själv där och då?
– Jag ville ju utvecklas och jag ville bli bättre och jag var på en plats där jag inte blev accepterad för den jag är. De fick mig att känna att jag var färdig som bandyspelare. Allt har sin mening och det var meningen att detta skulle ske. När jag hängde in tröjan inför den där matchen och stack, det är det bästa beslut jag någonsin har tagit i hela mitt idrottsliga liv. Jag tänkte att ”vi får väl se om det är ni eller jag som får rätt”. Jag kände där och då att jag behövde drygt ett år på mig för att nå en nivå jag inte varit på förut. Jag skulle visa på plan att de hade fel. Mindre än en vecka senare blev en dröm verklighet för Misja. Han skulle återvända till Sibirien och i Jenisej återförenas med Sergei Lomanov Jr. Konkurrensen var stenhård och med händelsen i IFK färsk i minnet bestämde sig Misja för att träna hårdare än någonsin.
– Jag hade levt mycket på min talang och kanske utnyttjat den för mycket, jag hade varit lite för nöjd. Men de senaste säsongerna har jag ändrat träningsupplägget och det har gett resultat. 
Misja fick vinna World Cup med Jenisej och ta sin första stora titel på seniornivå. Trots att Lomanov var den stora stjärnan och att Misja agerade lite i skymundan så kände han sig
delaktig. Men han ville hem till Sverige igen. Och där skulle Misja Pasjkins revansch på sig själv fullbordas. 
39.03 på matchuret. Misja Pasjkin knyter nävarna och vrålar ut sin glädje och tar emot jubel från nästan 40’000 åskådare i den största SM-final i bandy som någonsin har spelats. Han har just smällt in 5-3 på straff mot Sandviken i det högra krysset och Hammarbys tränare Magnus Brodén skriker att ”du är världens bästa straffskytt!”. För när Misja Pasjkin spolat tillbaka bandet och nu minns situationen vid straffpunkten i Friends Arena, så var det precis det som hände.

De flesta av er vet att det inte alls var vad som hände. Visst, det stämmer att Sandviken efter Hammarbys sagolika inledning sånär hämtat ikapp ett underläge med fyra mål och att det runt matchminut 39 stod 4-3 till Bajen. Men sedan skiljer sig verkligheten från Misjas mentala videobandspelare. Hammarbys skyttekung hade onekligen en tung dag på jobbet.
– Jag var jävligt nervös. Det låg en tyngd på mina axlar och jag tänkte att det var helt sjukt, det här kan inte stämma, att jag var helt ur slag i matchen som verkligen gällde allt.

 

Så vad tänkte du då när du skulle fram och slå straffen i det läget då matchen verkligen stod och vägde?
– Jag var sjukt nervös. Jag tänkte att ”vad fan ska Magnus Brodén (Hammarbys tränare) säga om jag missar”, säger Misja och skrattar.
Vad Brodén sa vet vi inte. Men på alla reprisbilder och i alla matchprotokoll från SM-finalen 2013 är all fakta solklar. Pasjkin brände straffen.

– Jag har pratat med vänner efteråt som stängde av tv:n när jag missade för att de var säkra på att Sandviken skulle vända och vinna matchen. Jag var så glad att laget vägde upp det till slut, att vi ännu en gång visade att vi var ett jävligt starkt lag. I den matchen fick jag lägga fokus på defensiven och hjälpa de andra så mycket som möjligt, eftersom det inte fungerade för mig i övrigt. Och när vi till slut vann var det en magisk känsla. Den adrenalinkicken alltså! Jag tror inte att man uppfunnit den drog som ger den känslan jag fick uppleva under slutet av den finalen, men om den drogen kommer skulle jag rekommendera den starkt. Misja Pasjkin gjorde totalt 52 mål under sin hittills enda säsong i elitserien med Hammarby. 

Även om hans personliga insats var bedrövlig i finalen så hade han under vinterhalvåret levererat på ett sätt som fått självaste Andreas Bergwall – av många kallad världens bästa bandymålvakt – att hylla honom när finalbiljetten säkrats efter den sista semifinalen mot Edsbyn.
– Bergwall lyfte fram mig i omklädningsrummet inför alla andra. Han sa att han inte visste någon annan forward som skulle ta det jobbet jag gjorde och som samtidigt gjorde 52 mål. Då fick jag tårar i ögonen för det var en bekräftelse, för mig personligen, att jag verkligen bevisat att jag gör något för laget och förstärker laget åt båda håll. Det var en bekräftelse jag sökt länge och när jag fick den från honom, en målvakt av hans kaliber, visste jag att det var äkta. 
Andreas Bergwalls hyllning har stärkt Misja Pasjkin inför framtiden. Och på något egendomligt vis så har även finalens straffmiss det. Åter igen tack vare Ola Johanssons psykologiska verktyg.
– Det blev mycket snack om den där missen, men i min hjärna är det mål. Jag gjorde mål där. Det är en sjuk stämning i Friends, jag ser bara jublet, jag känner jublet. Och vad kommer få mig att darra när jag ska slå en straff i framtiden när det är 5’000 på läktarna? När jag dratt in en pärla inför 40’000 i en SM-final? Den straffen har stärkt mig som bandyspelare till hundra procent. 

Men… du missade?
– Det blev mål där.

Misja Pasjkin har spelat ett VM. 2003 representerade han Kazakstan och var med om att ta landets första medalj. Det blev ett brons efter att kazakerna besegrat Finland med 4-1. 
– Ett trolleri med pass. De frågade mig om jag ville ställa upp för dem och jag var bara 23. 

Det var en häftig grej man ville testa på och det var en erfarenhet. Det fanns inget som hindrade mig från att representera ett annat land.
Men du kan ju inte byta landslag som du byter klubblag?
– Nä, det har du rätt i men… hokus-pokus!

Tre år senare var det nära att Misja blev aktuell för Sverige, detta efter en strålande inledning på säsongen 2005/2006 då han representerade IFK Vänersborg. Men dåvarande förbundskaptenen Anders Jakobsson, som sent omsider förstod att Pasjkin hade svenskt medborgarskap, fick snopet erfara att Svenska bandyförbundet missat att göra en särskild ansökan som skulle ha gjorts senast den 1 juli 2005. Detta eftersom Misja tidigare representerat Kazakstan. Alltså blev det inget VM-spel för Misja och han har egentligen aldrig varit aktuell igen, varken för Sverige eller Ryssland.

– Jag har dubbelt medborgarskap men jag har bestämt mig för att om frågan skulle komma så är det Sverige jag vill representera. Jag känner mig både svensk och rysk så jag är lite kluven där. Men det är här (Sverige) jag är uppvuxen och trots att jag har många ryska vänner så är Sverige mitt hem. Jag har ingen aning om de ens vet att jag har dubbelt medborgarskap och har svenskt pass men det har jag ju. Fast ska man komma med i det svenska landslaget måste jag nog upprepa den gångna säsongen flera år i rad, då kanske möjligheten finns. Det är upp till förbundskapten Claesson (Jonas) att ta ett sådant beslut, om jag passar in i hans spelsätt eller om han ser att jag skulle kunna göra nytta för landslaget. Det hade varit en häftig upplevelse men jag brukar inte prata om de här bitarna. 

Varför inte då?
– Att prata om sig själv… nä, det är bättre att prata på plan med sitt spel. Det föredrar jag nu.

Men alla vet att du har gjort en imponerande säsong i Hammarby?
– Fortsätter jag ha det här drivet i åkningen och känner mig förberedd, både fysiskt och mentalt, så skulle jag känna att jag är trygg i att konkurrera med vem som helst i landslaget. Målet finns ju där, det är en milstolpe jag vill nå som för mig personligen är inom räckhåll. 

Men som sagt, det är inte jag som avgör, det är förbundskaptenen. Uljanovsk, med över 600’000 invånare, ligger knappt 90 mil öster om Moskva vid den gigantiska floden Volga. Det var även där Vladimir Lenin föddes, fast då hette staden Simbirsk. Misja Pasjkin har mitt i den svenska sommaren ingen aning om det. Allt han vet är att han för första gången ska ta en ledande roll i ett lag med många unga spelare omkring sig. Och att han lämnat ett svenskt mästarlag för en klubb som inte kommer att vinna några titlar.

För familjen Pasjkin var säsongen 2012/2013 fantastisk. Misja fick ta sitt efterlängtade SM-guld och Andrej tog sitt första VM-guld som ledare för det ryska bandylandslaget. Och det i Vänersborg, staden som 25 år tidigare välkomnat familjen till Sverige.
– Han visar inte så jättemycket känslor pappa. Men han visar stolthet. Han är sån som person. 

Jag känner ingen lugnare än honom och han är i mina ögon grym, både som far och som människa. Vi har alltid hållit kontakten. Han påminner mig alltid om att ha båda fötterna på Jorden. Ibland har man svävat iväg och när man väl hamnat på botten är det svårt att lyckas nå toppen igen. Nu har jag, mycket tack vare pappa, gjort det och här vill jag stanna. För det krävs ett oerhört jobb. Jag vill inte att någon ska komma ikapp mig före jag tagit mitt sista skär. Jag har ännu inte gjort min bästa säsong.

Nästan en månad efter vårt möte i Trollhättan ringer Misja upp. Han har precis anlänt till Ryssland och insett att han förutom sin pappa och Ola Johansson bara måste lyfta fram ytterligare ledare och tränare som betytt mycket för honom. Han räknar upp Sergei Lomanov den äldre som alltid haft en nära relation till Pasjkins och som ligger bakom den hårdaste försäsongsträning Misja gått igenom. Han räknar upp tränarduon från hans tidiga dagar i IFK Vänersborg – taktikern Magnus Nordin och stenhårde Anders Uhlin. Och till sist hyllar han sin senaste tränare i Hammarby – Magnus Brodén.
– Jag och Magnus kommer att vara vänner även om vi inte jobbar ihop något mer. Vi har en grym relation.
Men även om Misja Pasjkin trivdes fantastiskt med Brodén och Hammarby så valde han i stället ett nytt äventyr i Ryssland. Han valde Volga. Ett lag som sparkade åtta spelare inför den kommande säsongen och som bygger en helt ny trupp med unga spelare. Och i den gruppen är det tänkt att Misja ska bli en viktig kugge. En ledargestalt.
– Jag vet att vi inte kan vinna de ryska mästerskapen med Volga, men vi kan nå andra mål som är realistiska och som kan jämföras med att vinna ett guld.

Nu ska du för första gången ta rollen som en äldre spelare som ska bidra med rutin, hur ser du på det?
– Jag vill vara den spelaren. Jag har inte känt det tidigare under min karriär och jag har inte känt det av den enkla anledningen att jag inte varit mogen för det. Men nu ser jag fram emot att vara en stöttepelare både på och vid sidan av planen.

Det är ett ganska långt steg från 16-åringen som kastade tejprullar på tränaren?
– Haha! Nu tar vi ett annat steg. Så länge man har drivkraften att utvecklas som människa och lära sig av sina misstag, och av dem lär man sig hela tiden, så känns det skönt att man kommit en lång bit på vägen. 

Vad tror du satsningen har för möjligheter då?
– Det Volga vill göra med klubben är väldigt intressant att få vara med om. Att tillföra en ännu bättre klass tillsammans med… äh skitsamma… tillsammans med mig själv. Hahaha! 

Nu är du tillbaka i juniorlagets omklädningsrum igen va?
– Gör jag inga mål vinner vi inga matcher, det vet du Jeppe. Jag ska säga åt min ryska coach hur vi ska spela. ”Låt mig få bestämma själv hur det ska se ut i dag så kommer vi vinna” ska jag säga. ”Det kanske blir 10-9 eller 10-1, men det kommer gå bra. Ge bollen till 79:an så kommer det ordna sig”, skrattar Misja Pasjkin och ler sitt allra bredaste leende.

JESPER LARSSON
gästskribent från TV4Nyheterna Väst