Hon valde bandyn framför fotbollen och är nu uttagen till sitt första VM

Linnea Larsson, AIK blev igår uttagen till sitt första VM. Hon har tidigare gjort ungdomslandskamper i både fotboll och bandy och för 1,5 år sedan pratade hon om valet att välja bandyn i en intervju i Magasinet Bandyportföljen. 

På djupet med Linnea Larsson från januari 2016. Text: Daniel Engström Stenson

När Sverige i somras vann EM‐guld i fotboll för 19‐åringar Emma Holmgren och Filippa
Angeldahl tongivande. Båda har VM‐guld för med Sveriges F17‐lag i bandy på
meritlistan. Det finns fler exempel på spelare som representerat Sverige i flicklandslag i
både bandy och fotboll. De flesta verkar välja fotboll. Men AIK:s Linnéa Larsson vill
fortsätta spela både fotboll och bandy ‐ och sätter för tillfället bandyn i första rummet.

Du är en av de förhållandevis ånga som gjort ungdomslandskamper i både fotboll och
bandy, men till skillnad från en del andra verkar du satsa på bandy?

När jag var liten ville jag satsa på på fotbllen. Jag spelade i Ljusdal IF:s damlag i division
tre som ganska ung, och var med på en del läger för flicklandslag, på Bosön bland annat.
Det var, jämfört med bandyn, väldigt proffsigt, med fina landslagsdresser med mera. På
hösten 2011 var jag med och spelade EM‐kvalmatcher i Ungern. Då hade jag precis
flyttat till Stockholm för att spela bandy och fotboll i AIK. Men den här säsongen blir det
bara bandy, delvis för att jag opererat vaden och vill bli helt frisk.

Hur kommer det sig att du valde Stockholm och AIK?
Jag träffade jag Miska Suves, som ju är en legend inom dambandyn, vid Womens World
Cup i Edsbyn hösten 2010, då jag spelade med Team Hälsingland. Jag tyckte det var
extremt häftigt att någon från AIK ens ville prata med mig. Jag gav henne mitt nummer,
vi hade en dialog under några månader och efter jul skrev jag över mig till AIK. Den
våren pendlade jag mellan Ljusdal och Stockholm för att spela för AIK. Under våren
pendlade jag till mellan Ljusdal och Stockholm för att spela för AIK. När jag sedan
slutade nian flyttade jag till Solna för att gå gymnasiet. Jag funderade på bandygymnasiet
i Sandviken eller fotbollsgymnasiet i Sundsvall, men i Solna fanns både och.

Du gick både bandy­ och fotbollsgymnasium? Hur gick det ihop?
Tanken var att jag skulle spela fotboll med AIK på sommaren och bandy på vintern. Allt
var så bra ordnat. AIK Fotboll hade fixat en lägenhet precis vid skolan och det var så
häftigt att bo i Stockholm. Men att kombinera fotbollen och bandyn blev tufft. I Ljusdal
var alla helt okej med att jag spelade klart en säsong. I AIK ville fotbollen att jag skulle
vara med åtminstone då och då även på vintern. Så första året kunde jag springa mellan
en bandyträning och fotbollens fysträning. Det kunde bli tio‐elvs pass i veckan. Så här i
efterhand kan jag känna att någon vuxen borde stoppat mig.

Till slut blev du tvungen att välja?
Jag kände lite press från fotbollen att satsa mer på den. Men jag ville verkligen inte lägga
av med bandyn, det är något speciellt med den. Så jag sa till AIK fotboll, som ville satsa
på mig, att det inte riktigt funkade. Samtidigt fortsatte jag med fotbolen på lite lägre nivå
i AIK DFF i divison 2. Förra sommaren var jag även hemma och spelade division 1 med
Ljusdal. Men den här säsongen spelar jag ingen fotboll. Jag hade en del erbjudanden
inför fotbollssäsongen. Men jag har opererat vaden och vill bli ordentligt frisk nu.
Dessutom får jag nu chansen att köra en försäsong för första gången. Jag har kört
högsäsong i bandy och fotboll. Jag tror min kropp kommer gilla det.
örra äsongen i AIK år äl beskrivas som ganska örig. Vad har du att säga om den?
Precis. Dels hade vi ju stora problem, större än vanligt, med att hitta träningstider. På
vår hemmaarena i Bergshamra lyckades de inte få upp någon is förrän säsongen var mer
eller mindre över. Så vi fick leta träningstider överallt. Vi tränade på tolv olika platser under säsongen. Vi visste inte hur våra träningstider såg ut från vecka till vecka och vi
fick ibland springa eller cykla mitt under säsong. När vi väl fick fasta tider var det i
Kungsängen sent på kvällen och ofta var vi inte hemma förrän efter midnatt.
Ni saknade också en huvudtränare under säsongen och fick själva hålla i
träningarna.

Ändå lyckades ni gå till nå SM-­final – hur är det möjligt?
Det är lite oroväckande att vi kunde gå till final med de förutsättningarna Men vi har bra
spelare. Det mest imponerande är nog andå att vi med de träningsförhållandena och
utan en tränare klarade av att hålla sams i gruppen. Vi har en del äldre spelare, vår
kapten Frida Erlandsson bland annat, som tog ett riktigt stort ansvar.
Det åter som att det borde å att hitta ättre örutättningar å andra åll.
Ja, säkert. Men samtidigt, när jag spelade i Team Hälsingland hade vi tre träningar i
veckan, bland annat klockan 22‐23 i Edsbyn. Det är inte så kul för en förälder att köra dit
och hem igen. Och när vi hade fått en bra istid i Ljusdal, klockan 20 på halvplan ihop med
P20, var det bara vi tjejer från Ljusdal och någon till som dök upp. I AIK är det många bra
spelare som vill mycket, vilket ger bra träningar. Det är det viktigaste.

Ni förlorade förra årets final mot Kareby. Hur ser du på kommande säsong?
Sedan jag kom till AIK har jag spelat fem finaler, men har bara två guld. Så jag ligger ju
minst ett guld back. Skämt åsido, revanschlusten är större än någonsin och det märks i
laget. Vi har stommen och med några spelare ytterligare på ingång finns det stor
potential för nästa säsong. särskilt med bättre träningsförhållanden och en
huvudtränare. Våra främsta konkurrenter är nog Kareby som alltid är bra. Sedan tycker
jag att det ska bli intressant att se Västerås, som förstärkt med några bra finska spelare.

Du är 20 år och har redan spelat fem SM-­finaler. Ingen risk att du töttnar snart och
lägger av med bandyn?

SM‐finalerna är väldigt speciellt. Dels att få spela på samma arena som herrarna och
under en dag känna att dambandyn är lika mycket värd. Men framför allt är det något
med adrenalinet som är svårt att beskriva. Jag tror alla som håller på med idrott söker
den speciella känslan och jag tror inte det spelar någon roll hur många SM‐finaler man
spelar. För mig handlar det inte om hur många titlar jag har, utan jag vill uppleva den
där känslan igen.

Hoppas du kunna kombinera bandyn och fotbollen framöver?
Jag hoppas kunna spela såväl bandy som fotboll flera år framöver. Jag har två
erbjudanden inför nästa säsong, från klubbar på bra nivå. Det är möjligt att jag hoppar
på något av dem. Jag vill gärna tro att kombinationen gör mig till en bättre spelare, i
båda sporterna. Sedan får vi se hur det går att kombinera med studier och arbete
framöver. Så länge det inte finns någon ekonomisk ersättning i bandyn kommer man till
slut till ett läge då man måste fråga sig om det är värt att offra så mycket tid för
egentligen inget mer än kläderna man tränar i. Om det i framtiden finns någon
ekonomisk ersättning blir det lättare att köra på.

Foto: Andreas Sandström