Reportage: Hur fan kunde Edsbyn vinna?

Reportage: Hur fan kunde Edsbyn vinna?

Jag är röd och jag är blå

Och Edsbyn är mitt lag

En skitig bonde det är jag

Om mitt hjärta slutar slå

Så sjunger jag ändå

Så sjunger jag för Edsbyn röd och blå.

Sången hade ljudit rätt länge från den rödblå sektionen på Tele2 Arena. Särskilt intensiv var den väl inte, snarare mekanisk, med spända käkar, tomma ögon, rytmiskt klappande. Sådär som läktarsång blir när det står 1-1 en bra bit in i andra halvlek och det var ett tag sedan något hände, när en orange klack från Bollnäs står på andra sidan och ett SM-guld står på spel.

Då bröt Daniel Berlin Tuomas Määttäs åkning på mittplan, spelade fram Patrik Nilsson som åkte sig fri. Daniel Välitalo skrek åt Martin Fridh att åka. Det gjorde Fridh, och han kom i fatt Nilsson. Domaren dömde frislag för Nilsson, och rött kort för Fridh. Martin, vars far och farfar båda vunnit SM-guld med Edsbyn, hade förmodligen räddat Edsbyn från att hamna i underläge, och räddat Tuomas Mättää från att bli syndabock. Men själv fick han lämna isen med tio minuter kvar, med en känsloblandning av raseri och apati.

Väl inne i korridoren på Tele2 gick han loss med klubban på väggarna. Under tiden gav Tuomas Määttä sig av på en ännu en åkning över hela planen. Han spelade ut bollen till vänster där Daniel Liw med fart tog sig in och trillade i Bollnäs straffområde. Ulrik Bergman blåste straff, något Fridh såg på en tv-skärm. Han såg att det blev mål, men var fortfarande förbannad. Han satte sig i omklädningsrummet och snörade av sig skridskorna. Då sa Stefan Asikainen, lugnt, till honom, att det kan vara bra att behålla dem på, för snart ska de ut och fira.

Määttä hade nämligen gett sig ut på ytterligare en åkning över den gigantiska isrektangeln. Nu fanns det ingen att passa och ingen som kunde stoppa honom, så han gjorde som han gjort i finska finaler förut. Han åkte sig fri och vispade bollen i nät. Inte ens Ola Johansson, i sin tjugoförsta final, kunde påminna sig mer dramatiska tre finalminuter. Och Martin Fridh hade blivit någon form av hjälte.

Så gick det till när Edsbyn vann SM-guld våren 2017.

* * *

Den 29 februari 2016 hade Edsbyn förlorat den femte och avgörande kvartsfinalen mot Bollnäs på Sävstaås. Hemmalaget hade vunnit med 5-2, men ända in mot slutet hade Edsbyn chansen, trots de många skadorna som bland annat ledde till att finländske junioren Tatu Ässämäki för första gången i livet spelade back.

2015/2016 var på det stora hela ingen bra säsong för Byn. Det var skador, sjukdomar och spelarna som var med var antingen juniorer eller slitna. Men när det väl hade gällt, i slutspelet, då hade Edsbyn gjort sina bästa matcher. Det fanns något här, något att bygga på. För Edsbyns ledarkvartett, som tillsammans hade 31 SM-guld, ville mer än att komma sjua i serien och förlora en kvartsfinal.

Direkt efter matchen satte sig två ur den där kvartetten, huvudtränaren Thomas Liw och assisterande tränare Ola Johansson, och började diskutera. De satt i flera timmar. Kväll blev natt och februari blev mars. När de skildes åt hade de bestämt att Edsbyn skulle bli att räkna med igen.

De skulle ändra spelsätt. När Edsbyn vann sina guld på 00-talet gjorde man det, lite hårdraget, genom att tråka ut sina motståndare, åtminstone upplevde många det så. Bollhållandet, som kunde leda till passivitet, hade levt kvar i Edsbyn. Men nu skulle det bli ändring – Edsbyn skulle bli mer aggressiva, rakare, intensivare, gå mer på attack. Det innebar förändringar, bland annat i träningen.

- Vi hade resonerat om hur vi ville spela, och då behövde vi träna efter det, säger Daniel Välitalo, som är lagets spelande fystränare. Hans Johansson, också i Edsbyns ledarstab, kallar honom träningsfilosofen.

- Det är inga konstigheter, men vi hade en tydlig idé om vad som krävdes. Sedan skulle nog många säga att vi tränar lite omodernt, och träningen skiljer sig säkert mot vad den nyaste forskningen visar, fortsätter Välitalo, utan att närmare gå in på hur träningen ser ut.

En annan förändring jämför tidigare år var att när laget klev på is spelade de i stort sett bara tvåmål.

- Vi gick på is 1 augusti, och då stängde vi in oss i hallen i över en månad. Vi fyllde på med juniorer, spelade tio mot tio och bara blåste på, hela träningarna. Dels för att få upp fysiken som krävdes, dels för att pränta in ett helt nytt beteende, förklarar Thomas Liw.

- Det gav en riktig energiboost att spela med mer fart och attack. Det var fruktansvärt kul under den månaden. Det var inte så mycket tänka, utan bara köra. Ibland vände man hem av gammal vana, men då bara skrek de ”kör!”. Det var till att lära sig ett helt nytt beteende, men det kändes tidigt att det kommer bli bra, säger Martin Fridh om månaden då Edsbyn skulle lära sig att gå till attack.

Men det var inte bara på myrarna och isen som Edsbyn kraftsamlade. För att på allvar kunna realisera ambitionen att åter bli ett lag som inte var nöjda med att åka ut i kvartsfinal behövdes en kraftsamling också utanför isen, så som det ofta varit när det gått bra för Edsbyn. Finalen 1978 föregicks av hängivna entusiasters arbete med att få till konstfruset på Ön. Storhetsperioden som inleddes 2004 sammanföll med att hallen byggdes. Nu samlade Edsbyborna in pengar i Miljonklubben.

- Vi ville mer, men det var lite skört där på våren. Vi visste inte om vi skulle få behålla alla spelare. Miljonklubben drog i gång, fast vi visste inte hur mycket det skulle ge. Men så förlängde Joakim Svensk, och Miljonklubben samlade snabbt in mycket pengar. Det visade att vi i laget inte var ensamma om att vilja framåt, det var hela föreningen, ja hela bygden, säger Ola Johansson

- Vi står med mössan i hand, är otroligt tacksamma varje dag, gentemot hela orten. Det är inte bara företag som hjälper till, det är privatpersoner som förutom att hjälpa till vid matcher går in med rent kapital, säger Daniel Välitalo som var med även under 00-talet och vann guld. Han menar dock att det känns annorlunda, bättre, nu när det är fler som är med och hjälper till, och hans därpå följande kärleksfulla tack till alla som är med på ett aldrig så litet hörn bär ödmjukhetens signum.

Kraftsamlingen gjorde att Edsbyn för första gången sedan 2009 kunde behålla laget.

- Tidigare år har vi fått gå snålt på folk. Nu hade vi en trupp som gjorde att vi kunde spela med fullt lag, använda fyra avbytare, och därmed också klara oss bättre från skador, menar Daniel Välitalo.

Förutom att behålla truppen lyckades Edsbyn värva två finska tvillingar. Edsbyn hade länge haft kontakt med Tuomas och Tommi Määttä. Hans Johansson, som i mindre utsträckning än sin bror Ola, men ändå, tillhörde Edsbyns ledarstab, hade ägnat en del tid under VM i Uljanovsk till att prata med bröderna, och deras pappa Esa. Både Ola och Hans var med i den delegation som hade träffat dem på Arlanda. Till slut hade de lyckats övertala tvillingarna om att av alla intresserade svenska klubbar välja Edsbyn.

- Det var ytterligare en signal, att nu satsar vi. Inte minst gentemot gruppen var det viktigt, att det finns så många bra lag att välja mellan, och så väljer de Edsbyn. Vi blev fantastiskt glada, säger Ola Johansson.

Det var några stycken som hade dragit på munnen när Edsbyn i sitt pressmeddelande jämförde tvillingarna med Misja Svesjnikov och Petteri Lampinen. Och den 41-årige målvakten Anders Svensson hade ingen annan ansett det värt att satsa på, men till slut gjorde Edsbyn det.

* * *

Säsongen 2016/2017 handlade aldrig om Edsbyn. Det var ryssarna i Vänersborg, och en ryss i Sandviken. Det var VSK som syntes oslagbara, och så Bollnäs som till raden av stjärnvärvningar lade Patrik Nilsson. Och så Villa, så klart. Och kanske Vetlanda som kunde överraska. Men Edsbyn var det ingen som verkade tänka på när tidernas bästa elitserie skulle dra i gång.

Och det kan man ju fundera över, varför det var så, att ingen tänkte på ett lag som hade sju spelare med landslagsmeriter, lovande egna talanger och den kanske största talangen i världsbandyn. Ja, man kan ju faktiskt också fundera över hur det kom sig att Edsbyn under 2000-talet endast var favorittippat vid ett tillfälle. Laget vann ju ändå fem raka guld. Men det var alltid något Hammarby eller Sandviken som ansågs bättre.

- Jag har aldrig fattat varför det är så. Kanske är det för att vi är lite försiktiga, vi sticker inte gärna ut hakan. Men sportsligt ser jag ingen nackdel i det. Det är skönare att slå underifrån, säger Thomas Liw.

Men det är klart, i slutet av oktober, då fanns kanske skäl att inte fundera på Edsbyn. Säsongen före hade de slutat sjua. Och resultatmässigt hade ju försäsongen inte varit särskilt bra: ut i gruppen i Svenska cupen och ut i gruppen i World Cup.

Att det skulle ta lite tid innan det nya spelet satt var Edsbyns spelare och ledare medvetna om, men de tyckte också att det emellanåt känts riktigt bra. De hade trots allt slagit Bollnäs i DM i september, och i Svenska cupen i Lidköping var man bara en missad straff i slutminuten från att gå till semifinal.

- Det är lätt att säga att en match i september inget betyder, men att vi nöp Bollnäs där, det var viktigt, minns Thomas Liw om DM-finalen.

- Vi åkte hem från Lidköping och var skitnöjda. Vi hade spelat riktigt bra, men åkt ut tidigt, så vi förstod att vi kommer kunna slå ur underläge, säger Hans Andersson om Svenska Cupen.

När serien sedan drog i gång var det lite upp och ner. Vinst mot Villa med 10-3 följdes upp av förlust mot Tillberga 7-2. På Zinkensdamm kom de rödblå undan med blotta förskräckelsen när de mötte Tellus.

- Vi vann med 3-2 mot Tellus, och var nöjda med det, för de är ett bra lag. Men det är det ju inte alla här i byn som tycker, utan det blev en del snack. Vi kände ändå att vi var på rätt väg, vi trodde på det vi gjorde, och man kan inte lyssna på vad folk säger, för börjar man tveka, då går det åt skogen, säger Daniel Välitalo, samtidigt som han konstaterar att det är bra att folk tycker, för det visar att de bryr sig.

Direkt efter landslagsuppehållet i december slog Edsbyn Kalix med 6-0, 6-0. Därefter rullade det på. Faktum är att efter landslagsuppehållet i december förlorade Edsbyn bara två matcher. Mot Hammarby på Zinkensdamm, och i den avslutande och för Edsbyn betydelselösa matchen mot Vänersborg. När 26 omgångar var spelade var det bara Villa Lidköping som tagit fler poäng. Och Edsbyn hade slagit alla lag. Sandviken och Villa hade man dessutom slagit både hemma och borta. Onekligen en ganska bra utveckling för ett lag som för ett år sedan slutat sjua, lika långt från kvalspel som andraplatsen. Oväntat för de flesta – men helt enligt plan för Edsbyn.

* * *

- Det är nästan lite äckligt. Det blev precis som vi målade upp. Från sjua till etta.

Martin Fridh tittar ut mot isen där sommarbandyskolans elever spelar dagens sista match. Han tänker ibland på hur det var när han var i den åldern och såg upp till A-lagsspelarna. När 00-talet och dess storhetstid för Edsbyn var över fick han själv chansen i A-laget tillsammans med Daniel Liw, Jonas Edling och de andra. Nu ser ungarna på isen upp till honom. Hans tidiga A-lagsdebut var delvis ett resultat av att Edsbyn efter guldåren gick på knäna ekonomiskt. Edsbyn kunde i bästa falla behålla stommen, men värva ersättare fanns det inte pengar till. I stället fick rutinerade spelare som Daniel Välitalo och Hans Andersson acceptera lönesänkningar på 30, ibland 50 procent, och hjälpa till att spela in juniorer.

Martin Fridh tog chansen som hans tidigare ungdomstränare Thomas Liw gav honom. Eftersom både farfar och pappa vunnit SM-guld med byn hoppades han göra detsamma:

- Jag har alltid haft ett guld med Byn som mål, som drivkraft. Men ibland slog mig också tanken att det inte är säkert att jag får spela någon final. Åren går så fort. Så jag trodde väl inte att det skulle gå så fort som det gjorde, egentligen. Men det kändes tidigt, i laget och bygden, att det skulle bli bra.

Det äckliga Martin Fridh refererar till är att i samband med att Thomas Liw under våren 2016 presenterade tankarna på ett nytt spelsätt skissade han också på en plan för hur Edsbyn på ett år skulle gå från sjua till etta.

- Man kunde inte ha högre ambitioner, vi skulle gå från sju till ett. Hur fan skulle det gå till? Ja, man måste åtminstone bestämma sig först. Så det gjorde vi. Jag är ju kanske lite korkad, för jag trodde på det från första dagen. Men jag, vi, hade också respekt för att det skulle bli svårt. Vid landslagsuppehållet i december låg vi fyra. Bara det är ett steg upp från sjua. Det var enligt plan. Men då hade också Fredrik Åström, vår libero, tvingats kliva av på grund av sitt hjärta. Då var vi tvungna att ha en diskussion igen – var det realistiskt att behålla samma ambition? Det var det, enades vi om. Så då körde vi på, och hade en riktigt bra utveckling. När serien var slut låg vi tvåa.

* * *

Om du ringer en spelare i herrarnas elitserie och frågar varför Edsbyn är så bra kommer han förr eller senare, förmodligen, säga att de är konsekventa. Oavsett vad Edsbyn bestämt sig för, så genomför de det. Och då kan man ju undra varför inte alla lag bara gör som de bestämt.

- Man kan bestämma sig på olika nivåer. Man måste fundera – med hur stark känsla har vi bestämt oss. Och för att nå dit behöver man ha gemensam förståelse, säger Ola Johansson.

Edsbyn är alltså konsekventa. Och de har bestämt sig. Precis det som i intervjuer efter matcher känns som en klyscha: ”I dag hade vi verkligen bestämt oss. Vi var väldigt konsekventa i det spel vi ville spela”. Det har vi alla hört tränare säga efter en bra genomförd match. Men vad är då det där, att bestämma sig, att vara konsekventa?

Man kan ställa den här frågan till spelare och ledare i det frisinnade Edsbyn, en solig dag i augusti när isen åter ligger blank i det som alltmer sällan kallas för bandykyrkan. Och svaren låter nästan identiska. Det handlar om att prata, om att förstå varandra, om att vara delaktig, om att göra det tillsammans.

Så här säger exempelvis Daniel Välitalo:

- Det krävs så lite för att det ska gå åt helsike. Det räcker att en eller två grabbar inte riktigt gör som de andra, trots att de förmodligen är fullt övertygade om att de gör på det sätt vi bestämt. Det saknas något i förståelsen. Då gäller det ju att kunna fatta att de tror sig följa planen, men utfallet blir lite galet därför att de inte riktigt förstår eller har samma bild som övriga. Det korrigeras genom att få dem att förstå hur det ska göras, inte att ändra hur det ska göras. Det är superkul att vara med i ett gäng när man lyckas med sådana korrigeringar under eller mellan matcher.

Alla runt omkring tror att man ändrat på en massa saker, men verkligheten är oftast bara att de som ska utföra uppgiften förstår varandra bättre. Det är utveckling på hög nivå.

Vi lägger mycket tid på att förstå varandra, och vi genar inte där, där är ledarna ett föredöme. Det kan hända att vi sitter kvar en timme efter en träning för att gemensamt resonera om något som kan städas av på fem minuter. Tar man ett beslut från höften, då finns risken att alla inte förstår, inte är överens, och då blir det inte bra.

Thomas Liw ser nöjd ut när jag berättar att andra tycker att Edsbyn är konsekventa.

- Vi tycker också att vi är det. Jag tror det är en av våra styrkor, att vi är bra på att skapa en gemensam kraft. Den kommer till stor del av att vi tar fram allt tillsammans. Som med nya spelsättet. Jag målade upp hur jag tänkte att det skulle fungera. Allt fanns inte färdigt, hur vi skulle förverkliga det på isen diskuterade vi oss fram till ihop med spelarna, i smågrupper och individuellt. Alla var överens, och vårt spelsätt gav laget energi, från dag ett.

En som fick energi av ett nytt spelsätt, av att åter tillhöra toppen, var Hans Andersson. Daniel Mossberg blev utsedd till årets man. Men många anser att den som var bäst under säsongen var Hans Andersson. 35 år gammal gjorde han sin bästa säsong någonsin, det håller han med om.

- Det handlar mycket om självförtroende, men också om självinsikt, om hur man ser på sig själv, och att fortsatt vara nyfiken. Jag kan ju sitta hemma och se på Bandyplay och tänka att ”å, det gjorde han bra, hur gör man det där?”.

Sedan hade vi för första gången på ett tag ett riktigt bra lag, och vi var många som fick en nytändning av vårt sätt att spela.

Och där pekar han väl på något, Hans Andersson. Det var många i Edsbyn som fick en nytändning. För även om laget innehåller många spelare med landslagsmeriter, så var det ett tag sedan Daniel Liw, Daniel ”Popa” Burvall-Jonsson eller Jonas Edling kändes i ropet. Men vartefter säsongen gick utvecklades de tillsammans med laget. Och ingen kan väl ifrågasätta att Edsbyn var det lag som under säsongen 2016/2017 hade bäst utvecklingskurva.

- En stor del av tävlingen är vem som har bäst utveckling från maj till mars, säger Ola Johansson.

Och hur får man till den där utvecklingen?

- Träna och tänka, träna och tänka. Reflektera och genomföra. Det finns ingen enkel väg, och jag kan inte ge något bättre svar, annat än att det är en stor del av vad processen går ut på.

Utvecklingen hade tagit Edsbyn till en semifinal mot Sandviken. Naturligtvis var Sandviken favoriter. Inte minst efter att de vunnit första matchen i Edsbyn. I den andra matchen lyckades Edsbyn vinna, i förlängning, för att sedan åka hem till Edsbyn och bli totalt utspelade. Sandviken ledde med 4-0 efter tjugo minuter. Nu skulle Sandviken hem och spela till sig en finalplats på Jernvallen.

Inför den fjärde matchen fick vi skruva mer än vi gjort någon gång tidigare under säsongen. Vi lade otroligt mycket tid på att fundera inför den matchen. Vi spelade matchen, detaljnoga, i våra huvuden innan avslag. Matchen blev snuskigt lik hur vi planerade. De skulle hem och avgöra, och vi undrade om de skulle ha väldigt mycket tålamod då, säger Thomas Liw.

Vi hade sagt att det var okej att ligga under med en eller två bollar efter 45 minuter. Vi ville vara med mot slutet, för vi litade på att vi var bättre fysiskt. Under hela säsongen kände vi att vi var bra sista 20. Det är inte säkert att vi var bäst tränade. Men vi kände det, och Thomas visade statistik som sa att vi var starka sista 20, säger Hans Andersson.

SAIK var väl egentligen tillräckligt bra i tre matcher för att vinna dem. De kör över oss i två matcher, och i den fjärde matchen är de bättre. Men vi lyckas vinna. Och sedan kändes det ganska lugnt inför den femte matchen hemma, minns Martin Fridh.

Under den femte matchen tröt kanske orken i Sandviken, då var Edsbyn utan tvekan det bättre laget. Tillsammans med den publik som bidragit till miljonklubben, som var en del av Edsbyns kraftsamling, firade laget att man åter skulle spela SM-final. Och man skulle göra det mot ärkerivalen fyra mil österut – Bollnäs. Och man var i Edsbyn rätt nöjda med det.

* * * * *

- Supportrarna är ju strykrädda.

Thomas Liw försöker förklara att för supportrarna är det nog viktigare att inte förlora än att vinna derbyn. Och kanske var det så att man i Bollnäs också bland spelarna var lite mer strykrädda än man var i Edsbyn. Daniel Berlins Arlandaraka treårskontrakt var på väg att ta slut, Andreas Westh skulle spela ännu en final som kunde vara sista chansen, och man skulle ställas mot Edsbyn i final.

Bollnäs hade ju varit klara så länge, de vann sin tredje match mot Villa dagen innan vi spelade vår tredje match mot Sandviken. Så de hade ju ganska lång tid på sig att fundera över vilka de ville ha. Vi hann aldrig få sådana tankar. Vi var inne i ett sådant ”flow”, och fick fira finalplatsen hemma i arenan. Jag vet inte vilka Bollnäs ville ha, men jag tror de tyckte det var jobbigare att förlora mot oss än om de hade förlorat mot Sandviken, funderar Thomas Liw.

- Jag tror att vi tyckte det var skönare med derby än vad de tyckte. Vi hade mer att vinna, de hade mer att förlora. De hade pratat länge om att de skulle vinna, de såg det nog som sin största chans på ett tag, säger Daniel Välitalo.

Hur det än var med den saken stod Edsbyn till slut där som svenska mästare.

Nu ska en ny säsong strax till att börja. I Edsbyn finns rutin på hur man försvarar ett guld. Det finns också rutin på hur man tonar ner förväntningarna. Hans Andersson framhåller Sandviken som storfavorit. Daniel Välitalo rabblar åtminstone åtta lag när han funderar över vilka som blir bra säsongen 2017/2018. Thomas Liw och Hans Johansson funderar en hel del över hur man får spelarna att inte bli nöjda, att vilja fortsätta utvecklas.

Ola Johansson säger något som borde få tippare att tänka en gång extra.

- Allting tyder på att vi kommer vara mycket, mycket bättre än förra säsongen. Vi behöver vara införstådda med att den här säsongen blir annorlunda. Vi kommer se annorlunda på oss själva, motståndarna kommer se annorlunda på oss. En del andra lag kan gå framåt, det vet vi inte. Men det skulle vara märkligt om inte vi blev kraftigt mycket bättre. Vi borde bli det. Vi har lärt oss mycket. Sedan är det inte säkert att vi vinner för det, för det handlar också om hur många skott vi är beredda att täcka.

* * * *

Det går inte att skriva ett långt reportage om Edsbyn utan att för en stund stanna upp och fundera över familjen Johansson. Edsbyn har spelat 18 SM-finaler. Vid samtliga har någon av pappa Elis eller sönerna Ola och Hans varit med som spelare eller ledare. Sedan 1949 har Edsbyn varit i final alla årtionden förutom 1990-talet. Det är också det enda årtionde sedan 40-talet då varken Elis, Ola eller Hans varit med som spelare eller ledare i A-laget. Det kan man fundera över ett tag.

Våren 2015 tyckte sig Ola Johansson uppfatta att det var lite gnälligt hemma i Edsbyn. Kontrasten mot Västerås – Ola bor bara 700 meter från Rocklunda – där sportklubben var i färd med att bärga sitt andra raka SM-guld var slående.

Han har lite svårt att förklara varför – kanske har det något med rötterna, tillhörigheten att göra – men efter att ha samspråkat med lillebror Hans ringde Ola Johansson till Thomas Liw och undrade om de kunde hjälpa till på något sätt. De tre, som alla är från Edsbyn och spelat i Västerås på 90-talet, satt ner under SM-finalhelgen. Då var det inte så muntert i Edsbyn. Simon Jansson var förlorad, Felix Pherson likaså. Och Thomas Liw, som hade fått dra ett tungt lass under åren då den ekonomiska svångremmen dragits åt, kände att energin var lite låg.

Ola och Hans bad om att få vara med i ledarstaben, på distans, och Thomas tyckte det var en bra idé. I Edsbyn skulle Liw tillsammans med Kuben, Magnus Olsson alltså, leda träningarna. Men framför allt Ola skulle vara med i processen, bidra till att utveckla gruppen.

- Jag arbetar med utvecklingsprocesser till vardags. Jag tror på processen vi använder, och när vi använder ett visst arbetssätt går det framåt i överraskande hastighet. Det är egentligen samma grunder som jag lärde mig av Leif Klingborg i Västerås i slutet av 1980-talet.

- Det ger så otroligt mycket att se det fungera i bandyn också. Men det är för att det är Edsbyn, jag är inte intresserad av att vara bandytränare egentligen. Jag vill vara med och bygga något i Edsbyn, det är gott i livet för mig. Jag tror att jag kan vara med spela roll, och göra något bra. Jag tycker om att hjälpa till i Edsbyn.

Första året var han mest involverad i processen på distans, även om han var med på lite läger och träffar. Men det dröjde till februari innan han stod på isen första gången. Förra säsongen var han därmedot i Edsbyn ”runt 100 dagar”. Under slutspelet var han där hela tiden. Och han gör det oavlönat. Eventuellt ska han se om det går att få något betalt säsongen som kommer.

- Jag lade mycket kraft förra året. Som ledare är det ibland dygnet runt, mentalt. Så ibland undrar jag varför jag håller på. Det gör ju ont också. Den supporter som säger att idrott är att lida och att när det går som allra bäst, då är det en kort stund av avsaknad av lidande, är något på spåren. Men den känslan, glädjen vid vinst, är så otroligt stark. Det är så otroligt stort, när något går bra.

Alla som jag pratat med för detta reportage lovordar Ola Johansson, för hans tydlighet, för hans engagemang, för hans förmåga att se människor samtidigt om han ställer krav. Och det är uppenbart att han har någonting. Som spelare och ledare har han varit med i 21 finaler – och vunnit 17. I en sport där finalen avgörs i en match. Det kan man också fundera över.

- Det är ju nytt varje år, men när man summerar det som du nu gör, då ser det bra ut, då blir jag själv lite imponerad.

Men hur är det möjligt?

- En del är kanske att jag tycker det är så häftigt att vara i final. Jag tycker vi har vunnit redan när vi går till final. För mig är det en avgrund mellan semi och final. Jag har förlorat några finaler, och då har jag grämt mig några timmar. Jag tycker det är extremt mycket jobbigare att förlora en semifinal.

- Jag är sällan väldigt nervös inför eller under en final. Jag är mer nervös i en vanlig seriematch. När man väl är i final, då är det klart, då är man bjuden på festen. Jag tror jag har med mig det hemifrån, från mamma och pappa. För oss var bandyfinalen alltid en fest. Och pappa, som vann tre av åtta finaler, har berättat att Edsbyn då hade inställningen att de skulle åtminstone vinna banketten. Vinna var inte så viktigt, utan det var viktigare att ha trevligt.

Det går inte utesluta att när Edsbyn gick från sjua till etta spelade det en viss roll att man hade en utvecklingsledare som också råkar ha svensk bandys bästa meritlista och vilja att hjälpa sin hemby. Men inte ens han verkar riktigt förstå hur det gick till.

- Man ligger där efter säsongen och är helt slut, och undrar, hur fan gick det här till?

PÅ DJUPET MED HANS ANDERSSON >> Drygt ett år efter det här reportaget, i början av säsongen 2018/19, berättar Hans Andersson om hur energin man skapat i Edsbyn gjort det roligare än någonsin att spela bandy.

PODDAVSNITT OM EDSBYN >> 2000-talets stora gigant, Edsbyn analyseras i detta avsnitt. Hur har Edsbyn lyckats spela en offensiv bandy men ändå göra det strukturerat? Också om egna produkter, att dominera utan att vara favoriter och om hur Edsbyn vill driva sitt spel.  

Rasismskandal i match mellan Jönköping och Målilla

Rasismskandal i match mellan Jönköping och Målilla

Hans Andersson: "Roligare än någonsin att spela bandy"

Hans Andersson: "Roligare än någonsin att spela bandy"