Back to the roots

Back to the roots

Reportage från Magasinet Bandyportföljen #23, februari 2018. Text och foto: Elin Sunnanängs.

Redan som sjuåring blev Lyn Gibb-de Swarte förälskad i skridskoåkning och is. Men det skulle dröja många decennier innan hon upptäckte bandyn. Sedan två år tillbaka kämpar hon för att återuppväcka en bortglömd sport i dess födelseland.

Två timmar nordost om London, förbi Cambridge och ytterligare en bit bort, ligger landsorten Littleport. Här bor Lyn, kvinnan som satte is-sport på kartan i dagens Storbritannien. Lyn har alltid älskat is och har en lång historia inom de sporter som är kopplade till underlaget. Bland annat är hon en av de första kvinnliga hastighets-skridskoåkarna i England, den första kvinnliga skridskotränaren i landet och grundare av den brittiska dam-ishockeyn. Dessutom har hon ordförandeposter inom både hastighets-skridskoåkning, hockey och bandy på nationell nivå. Hon har gjort mycket, nästintill allt man kan göra inom is-sport i ett land där den troligen knappt hade existerat annars.

När vi träffas på tågstationen blir jag väl omhändertagen. Lyn står tålmodigt och väntar framför en grå personbil. Glatt hälsar hon och hjälper mig med min väska. Hon verkar populär i byn, förutom på mig så hälsar hon också på tre andra av de totalt fem sällskapen som befinner sig vid tågstationen just då. Sedan åker vi någon kilometer i hennes bil innan vi är framme vid hennes hem där intervjun är tänkt att ske.

Som seden sig bör, bjuds det på en kopp te och småprat innan vi sätter igång. Lyn har mycket att berätta, många historier gömmer sig i hennes 76-åriga liv. Majoriteten är relaterade till skridskoåkning på ett eller annat sätt. 

•••

Lyn stod för första gången på ett par skridskor år 1948, endast sju år gammal. Hon har faktiskt kvar ett par av sina allra första skridskor, visar dem och berättar att de under andra världskrigs-tiden var till salu på grund av ransoneringen. Hon fick som tur var behålla dem ändå. 

Det var Lyns syster som tog med henne ut på isen första gången. Det skedde dock inte utan mycket övertalning från både systern och mamman. Som barn föredrog Lyn att mest sitta inne och läsa böcker. Men så en dag följde hon motvilligt med till isen, och blev förälskad.

– Jag var livrädd i början. Totalt vettskrämd. Men jag gav aldrig upp, och plötsligt en dag så sög isen liksom tag i mig. Jag minns fortfarande den känslan som isen gav mig där och då, det var fantastiskt. Is är det närmaste vi kommer till att flyga, jag tror verkligen det. Ta på dig ett par skenor och vips så är du iväg. Det är briljant!

Redan som sjuåring var hon alltså fast. Helt självlärd lyckades hon tjata till sig en plats på den enda isrinken som fanns i närområdet. Dåtidens sportsamhälle i Storbritannien var helt mansdominerat och kvinnor var lika ovanligt i dessa kretsar som solen är nattetid. Det var först i dryga 30-årsåldern som Lyn lyckades få en plats i den lokala skridskoklubben, dock endast som junior. 

– Jag var tvungen att gå med i klubben som junior, trots att jag egentligen var alldeles för gammal för det. Anledningen till det var att de inte ville ta “risken” att jag skulle kunna bli riktig medlem. Männen sa till mig att ‘du får bara gå med som junior, för annars är det möjligt att du kan bli medlem i kommittén också, och vi anser inte att det skulle vara passande. Jag frågade varför, och de sa: ‘för ibland går det tufft till här’...

Utan något annat val så accepterande Lyn till slut att gå med som junior, bättre än ingenting, tänkte hon. Några år senare fick hon en förfrågan om att bli sekreterar-assistent.

– Dåvarande sekreteraren var en vän till mig, och han var inte lika bakåtsträvande som de andra männen i kommittén. Han hade uppenbarligen hävdat för de andra att han absolut behövde en assistent, och föreslagit mig till jobbet.

Väl med i kommittén gick det bara uppåt för Lyn. Hon hade bestämt sig för att inte ge vika för männen. Från assistent till sekreterare, från sekreterare till ordförande inom klubben, allt detta vid sidan av hennes dagliga yrke som journalist och senare författare. Under den här tiden var Lyn även gravid ett flertal gånger, och fick därför slutligen lov att sluta tävla i skridskoåkning. Hon bestämde sig då för att istället bli domare inom samma sport. Återigen stötte hon på problem och könsdiskriminering i dåtidens samhälle. 

– Det hade att göra med hur sporten kontrollerades. Jag var både kvinna och öppet lesbisk, och det var inte omtyckt. Under den här tiden var jag dessutom representant i den nationella skridskoföreningen och de motarbetade mig något så otroligt att det var löjligt.

Lyn fick därför nöja sig med att vara b-klassdomare i flera år, trots att hennes kollegor kontinuerligt blev uppgraderade till a-klass. Till slut sa hon ifrån och efter mycket om och men tilldelades hon titeln a-klassdomare.

Hennes kamp fortsatte. Lyn tyckte bland annat att det borde vara fler kvinnor inom sporten, och ganska snart började hon försöka göra något åt det. Och en dag på en arena i London hände det. Ytterligare en kvinna dök upp på isen. Lyn berättar om hur en av klubbens styrelsemedlemmar knackade på i omklädningsrummet och sa att han hade en kvinna där som var intresserad av skridskoåkning. Lyn trodde inte sina öron.

– Hallelujah, tänkte jag när han berättade! Jag gick genast ut och mötte henne. Hon hette Kay Dibling (numera Perkins) och sa att hon drömde om att bli hastighets-skridskoåkare. På den tiden fanns det inte en enda annan kvinna, förutom jag själv, inom den sporten i hela England! 

Kay och Lyn blev vänner, och Lyn började träna Kay av den enkla anledningen att det inte fanns någon annan som tog notis. Ingen av männen brydde sig om någon av dem. Och Kay ville bli bättre, endast 17 år gammal beskriver Lyn att hon hade en fantastisk vilja att utvecklas. Lyn själv var 34 år och lärde Kay allt hon kunde. 1978 ställde Kay Dibling upp i världsmästerskapen i Solihull utanför Burmingham och kom på tredje plats.

– Det var det första världsmästerskapet någonsin som hölls för hastighets-skridskoåkning, short track. Och hon kom på tredje plats i 500 meter, tack vare mig! Det var jag som hade tränat henne, jag! Tänka sig, säger Lyn och skrattar.

De fortsatte så i några år till, Lyn tränade Kay och det gick bra. Men efter ett tag blev det naturligtvis tråkigt att enbart vara två i en sport som knappt existerade för kvinnor, så Lyn bestämde sig för att dra igång en kampanj för att locka fler kvinnor till skridskoåkningen. Tillsammans åkte Lyn och Kay runt till rinkar i hela landet och lobbade för sin sak vid sidan av isen. De gick på otaliga möten och bad varenda klubb i hela landet att uppmana fler kvinnor att prova is-sporten. Det gav resultat, och två-tre kvinnor hörde av sig. Tillsammans kunde dessa få kvinnor äntligen hålla en riktig skridskotävling i sitt eget land.

Hastighets-skridskoåkning är Lyns största passion, men hennes intresse för is-sport stannar inte där. Hon blev också den första kvinnan i Storbritannien att prova på ishockey. Efter tjat och gnat på de manliga hockeyspelarna fick hon vara med och spela en träningsmatch, och älskade det. Trots brist på ordentliga skydd som passade en kvinnlig kropp, samt ett och annat ordentligt slag, fann hon glädje även här. Ganska snart efter det bildade hon på egen hand den första kvinnliga ishockeyföreningen i landet. Det hela ledde till fler föreningar och dam-hockeyn var född i Storbritannien. Bandyn var för Lyn ännu okänd under den här tiden, 1900-talets sista decennier. Men det skulle komma att ändras så småningom. 

•••

Idag kan Lyn på grund av ålder och sjukdom inte åka skridskor längre, men hennes djupa passion glöder fortfarande. Det senaste projektet hon har gett sig på är planen på att bygga en bandyarena i Littleport. Hon hoppas på så sätt kunna öka både intresset för och tillgången till is-sport i landet. 

Syftet från början var att bygga en inomhusarena innehållande en 400 meter lång hastighetsbana för skridskor med två hockeyrinkar i mitten. Men så vidgades hennes vyer och hon tänkte om. 

– Att jag för första gången fick höra talas om bandy var tack vare isstadion som jag vill bygga. Jag hade skapat en Facebooksida för arenan, och en dag för ungefär två år sedan fick jag ett meddelande från en okänd privatperson. 

På Facebooksidan och hemsidan som hon skapat hade hon lagt upp en arkitektritning över arenan. Det skulle vara en 400 meter lång hastighets-skridskobana, och innanför den skulle det bli en eller två hockeyrinkar. Tanken var att den ena rinken skulle kunna användas för hockey och kortare hastighetssträckor, den andra för curling och konståkning eller liknande. 

Men så plingade det till på Facebook och en dittills okänd man hade skickat ett meddelande; “Varför lägger du inte en bandyplan innanför 400-metersbanan istället?”. Lyn, som aldrig tidigare hade hört talas om bandy över huvud taget, blev paff. Genast började hon googla och diskutera med mannen, och föll pladask för både idén och sporten.

– Jag blev förälskad direkt. Och jag kunde inte förstå att jag gått alla dessa år utan att ens veta om att bandyn fanns! Jag tänkte ‘wow, vilken fantastisk sport’, berättar Lyn som i dag följer bandyn över internet och via streamingtjänster för att lära sig mer om den.

Det är inte konstigt att Lyn inte visste något om bandy tidigare. I Storbritannien är intresset svalt för alla vintersporter. Särskilt dem på is. För ishockey finns visst intresse, men enligt Lyn är även det knappt. Hon tror att det beror på att is-sporten inte ges det medieutrymme och uppmärksamhet i landet som den förtjänar. Och så bristen på is och rinkar, så klart. De få inomhusrinkar som finns att tillgå för allmänheten får man betala dyrt för att hyra i en timme. 

•••

Men faktum är att bandyn faktiskt härstammar från Storbritannien och en gång fanns det ett stort intresse för den, men det är länge sedan. Redan under 1700-talet började sporten ta form i Storbritannien. Mer specifikt i området som då kallades Fen, idag distriktet Cambridgeshire och Lincolnshire i östra England. Berättelser och dokument från början av 1800-talet visar att det fanns ett lag i byn Bury on Fen som var obesegrat under 100 år. På 1860-talet tog sporten ordentlig fart och bandyns allra första regelbok skrevs.

Lyn bor, som tidigare nämnts, i Littleport alldeles bredvid Bury on Fen, och känner därför till historien väl. Hon berättar att år 1913 åkte ett brittiskt bandylag till Holland och vann de europeiska mästerskapen. Året därpå startade första världskriget, och Storbritannien drabbades hårt. På grund av efterkrigstidens fattigdom och den allmänt låga levnadsstandarden i samhället dog sporten ut och intresset återhämtade sig aldrig. 

Idag är det få i Storbritannien som är medvetna om bandyns existens. Men Lyn är numera en av dessa, och hon har bestämt sig för att försöka väcka liv i sporten igen. I och med sitt byggprojekt hoppas och tror hon sig kunna lyckas etablera bandyn i Storbritannien.

•••

– Jag tror absolut att jag skulle kunna få människor att bli intresserade, jag känner nästintill alla skridskoåkare i det här landet och de väntar alla på att jag ska göra slag i saken. Det finns ett stort intresse hos de “vanliga människorna” som jag har pratat med, men avsaknaden av pengar och is stoppar oss. 

Hon förklarar att varje gång hon pratar med folk så är de intresserade, men att hyra istid på de existerande arenorna i Storbritannien kostar alldeles för mycket. Detta genererar knappa möjligheter för människor. 

– Ingen har råd med det, så ingen ges möjlighet att åka skridskor. Det vi behöver här är en arena som är avsedd för bandy med lägre kostnader för istid. Jag vet att det går att driva en arena utan att skinna människor på det här sättet.

Inomhusarenan ska ha fokus på alla sorters aktiviteter, berättar Lyn. Men bandyn kommer att få ta lite extra plats, då hon anser att det är den sport som är mest tillgänglig för alla.

– Bandy är den sport där alla barn kan vara involverade. Jag känner också att eftersom arenan ska vara tillgänglig för alla, rullstolsanpassad och så vidare, så vill jag ge alla möjligheten att få uppleva isens under. För om man har fötter, kan man sätta skridskor på dem och med hjälp rulla ut rullstolen på isen, bara för att få känna isen under sig. Den känslan som upplevs då tror jag är så viktig för den mänskliga själen.

Hon hoppas också på ett uppsving för hela kulturen kring is-sport i Storbritannien. Investeringar är värda att göras här, menar hon, trots stora belopp. 

– Kyrkor för religioner finns ju, och de kostar mycket att driva, så varför kan inte också en iskatedral få finnas? Kyrkor och katedraler finns för människors själar och spirituella liv, jag tror att den här arenan skulle kunna fylla samma funktion för samma pengar. Man behöver inte tillhöra någon viss religion eller visst politiskt parti här, utan alla skulle vara välkomna på samma premisser. Hela mänskligheten skulle få ta del och njuta av detta.

•••

Lyns plan är att börja marknadsföra sporten intensivt, för att få upp intresset. Hon är övertygad om att hon kan klara det, både genom sitt stora kontaktnät och den egna positionen. 

– Jag tänker marknadsföra det mer, få fler att bli intresserade. Personer på höga positioner men också på gräsrotsnivå. Bredvid rinkarna-nivå, alltså. Att driva fram meddelandet, kasta ut det där och se. Jag har även närvaro på internet, både hemsida och Facebook, och jag tänker försöka få de här människorna jag har pratat med - som dessutom redan har sagt att de är intresserade - att skapa ett team. Kanske kan vi få ihop någon bandymatch här, eller åka på någon turnering utomlands. 

Hon rekryterar spelare för fullt, och berättar att hon har fått positiv respons både i England och utomlands. Engelsmännen menar hon är intresserade av att få lära sig sporten och att spela, men bristen på is omöjliggör det. Just därför är arenan så viktig, Lyn tror att det är enda chansen att få sporten att slå igenom.

– Vi lär ju ha is för att kunna spela! Det säger ju sig självt att det krävs för att det hela ska fungera. Jag har redan fått väldigt mycket positiv respons både här och från intresserade spelare i Skandinavien, till exempel. Så jag tror att det här skulle kunna bli gigantiskt om jag lyckas bygga arenan. Både sporten och intresset kommer att växa i Storbritannien då.

För att bygga arenan behövs 30 miljoner engelska pund, har Lyn räknat på. Hon hoppas på att sponsorer ska investera i projektet. För utan pengarna går det inte, men allt annat har hon redan planerat. En arkitekt har blivit anlitad och redan ritat byggnaden. En plats att bygga arenan på har hon också ordnat. Den ska ligga på ett stort fält alldeles utanför Littleport, i närheten av bandyns födelseplats. Hon har övertalat markägaren och fått bygglov. Nu inväntar Lyn bara sponsorer från alla håll och kanter. Sedan ska hon kontakta de redan existerande byggföretagen som byggt och skött andra arenor runt om i landet för att få dem att även ta sig an hennes arena.

– Vi kommer att behöva 30 miljoner för det här, för att bygga och underhålla arenan. Jag är inte ute efter att själv tjäna pengar på det här, jag vill bara att det ska finnas en plats för människor att åka skridskor på, att själva skridskoåkningen och bandyn ska ske. 

Men är det här verkligen realistiskt?

– Jag tror absolut att detta kan ske. Jag lever inte i någon fantasivärld, jag anser att detta är realistiskt. Jag tror dock inte att jag kan få någon sponsor i England, nej, tyvärr. Den enda chansen jag har är om någon utifrån, från något annat land, skulle kunna tänka sig att sponsra. För i England tror jag intresset är för svagt. Och jag har inga illusioner om vad det här landet gör för människor. Men kanske skulle det finnas intresse någon annanstans ifrån. Jag hoppas att andra länder kanske förstår det här bättre. Du vet, i något land där människor är lika entusiastiska inför det här som jag är. Jag skulle bara vara så lycklig om någon, från var som helst, skulle vara villig att sponsra det här projektet. 

•••

Realistiskt eller inte, en eldsjäl är hon i alla fall. När jag frågar henne varför och för vilka hon gör det här svarar hon rakt och direkt från hjärtat.

– För ungdomarna, så klart Och för kommande generationer. Helt ärligt, vid 76 års ålder, vem vet hur pass länge till jag är här? Jag kan inte längre åka skridskor själv, men det är fortfarande en sådan fantastisk grej för mig. Det har gett mig så mycket i livet, och om jag kunde ge det även till andra… Jag behöver få ge det till andra. Jag behöver få veta att andra också kan få chansen att uppleva detta magiska. 

Hon fortsätter med att poängtera vikten av sport i ungdomars liv. Det märks att isen har satt sina avtryck hos henne.

– Isen har gett mig så mycket fantastiskt. När jag var upprörd, vilket var ganska ofta som ung, brukade jag gå till frysen. Det låter löjligt men det brukade hjälpa mig. Att bara öppna frysen och stå framför den. Andas in den kalla luften. Blunda och andas in kall luft. Då lugnade jag ned mig. Och nu vill jag försöka ge det till andra ungdomar. Jag kan se vad sport gör för de unga. Vi har sådana problem idag, med ungdomar som tar droger och blir pressade. De måste få ha någonstans att gå till, någonstans som är rent. Det är väldigt viktigt. Någonstans där de bara får vara utan att bli tillsagda eller uppläxade.

Bandyn som sport har också kommit att ligga väldigt nära Lyns hjärta, om än först på senare år. Hon skrattar till lite när hon säger att det nog kan tyckas märkligt att hon fallit så hårt för bandy, när hon aldrig ens har sett en riktig match. Men det fanns något där som fångade hennes uppmärksamhet direkt. Sporten innehöll en ingrediens som redan vid första anblick föll henne i smaken.

– Bandy är ju en hastighetsåkares dröm! Jag hade älskat att få spela bandy. Du behöver inte göra samma hårda stopp som inom hockey och det är en större yta att spela på. Sen är det det här med att den innehåller mindre kontakt, spelmässigt. Jag vet att man inte kan säga att det är en helt kontaktlös sport, men det är själva principen jag syftar på. Allting finns i bandyn. Reglerna innebär mindre risk för skador, det är ett snabbare och mer flytande spel. Det är bara underbart! Det är den mest fantastiska lagsporten. 

Om bandy hade existerat i landet tidigare, under hennes egen tid som aktiv idrottare, hade hon definitivt spelat, poängterar hon och ger mig en beslutsam blick.

Drömmen om isstadion i Littleport och bandyn är kristallklar för Lyn. Misslyckande finns inte i hennes värld, och det svårt att inte låta sig ryckas med i hennes engagemang. Nu återstår att se om hon kan locka investerare till projektet. Bara framtiden kan utvisa om drömmen blir verklighet eller inte. 

Kanske kan planerna få viss draghjälp av det faktum att de brittska kungligheterna prins William och hertiginnan Kate fick bekanta sig med bandyn vid sitt statsbesök i januari?

Text och foto: Elin Sunnanängs.

Stina Lennartsson – dubbelidrottaren

Stina Lennartsson – dubbelidrottaren

Jasper Felder: ett bandyliv i ständig exil

Jasper Felder: ett bandyliv i ständig exil