Jasper Felder: ett bandyliv i ständig exil

Jasper Felder: ett bandyliv i ständig exil

Reportage från Magasinet Bandyportföljen #23, februari 2018. Text och foto: Gustaf Haffling.

Jasper Felder är spelande tränare i Stockholmsklubben GT/76s b-lag. Vägen dit har gått via en del rätt otippade stationer, bland annat inom dans och extremsporten Ice cross downhill. Och ännu har den snart 48-årige svenskamerikanen inga planer på att lägga av med bandyn. Det är fortfarande lika roligt som när han började.

På ett alldeles självklart sätt dyker han upp vid grinden på Gubbängens IP i södra Stockholm. Han är lite sen till intervjun eftersom maten till hans tre barn tog lite längre tid att fixa än vad han hade förväntat sig. Även om han är självklar i framtoningen är det inte mycket som vid en första anblick avslöjar att jag träffar en man som har spelat flertalet bandy-VM för USA, som är sjufaldig vinnare i Ice Cross Down Hills världstour Crashed Ice och som dessutom har hunnit med att dansa bakom flera stora svenska artister. Jag står här med en man som i amerikanska bandykretsar uppfattas som en levande legend - Jasper Felder. 

Han parkerar nära ingången och när han kliver ur bilen hör man tonerna av den gamla klassikern ”Rapper’s Delight” av The Sugarhill Gang. Jasper Felder säger ganska tidigt under vårt möte att rytmen finns nog i blodet. Han är son till en svensk mor och en amerikansk far. Det var inte mycket som talade för att det skulle bli bandy från början som han själv uttrycker det. 

– Egentligen började det med att min fotbollstränare när jag var ung startade ett bandylag för att vi skulle kunna träna på vintrarna också, jag tänkte egentligen inte så mycket på det utan såg det mer som en kul grej. 

Den 191 centimeter långe svenskamerikanen är uppvuxen i söderförorten Vårberg utanför Stockholm, det var även där som han stod på skridskorna för första gången. Runt husknuten fanns en liten grusplan som kallades frimärket. Där brukade han och polarna åka konstant, hela kvällarna.

– Det hände titt som tätt att morsan kom ner och ropade att jag skulle ha varit hemma för en timme sedan och ätit middag, vi brukade leka och ha så kul att vi glömde bort tiden. De brukade släcka lamporna och stänga vid 22 men vi hängde kvar efter. Redan där och då började min skridskoåkning utvecklas, jag var duktig från början, det var ju en lek så det var alltid kul att vara där.

Jasper visar mig in i det heligaste på en idrottsplats, omklädningsrummet. Det är bruna tegelväggar som omger oss och som alltid när man kommer till sådana här platser är det en speciell känsla som smyger sig på en, något mystiskt, som att det är något på gång. Just denna kväll är det GT/76 (Gubbängen/Tallen IK):s b-lag som har träning, ett lag som Jasper är spelande tränare för.

– Jag ser mig egentligen inte som seniortränare i framtiden utan jag tänker på mig själv mer som juniortränare, snart kommer ju bandygymnasiet hit till Stockholm så då får man ju se vad som händer.  Att vara spelande tränare är ju ingenting som är enkelt, det är svårt speciellt när det kommer till de äldre spelarna som jag är kompis med, att kunna säga till vad de ska göra och att de tar det på rätt sätt. Så det är inte alltid smärtfritt om jag ska vara ärlig. 

“Det är inte alltid smärtfritt om jag ska vara ärlig.”

•••

Trots att han är 48 år gammal spelade han senast förra säsongen i divison 1 med Djurgården och i år har han mäktat med 21 poäng på sju matcher i division 2, så han har inte gått ut på savannen likt ett gammalt lejon för att lägga sig och dö. Vi börjar prata om hur tillvaron i det amerikanska landslaget har varit genom åren.

– Först när jag kom till USA runt 1992-93 var det ”tuta-och-kör-bandy”, inte alls strukturerat. Det var nästan som en helt annan sport. Men i Stabaek, det amerikanska laget som jag spelade i, var det två svenskar till som spelade plus två-tre amerikanska landslagsmän. Vi tillsammans såg till att vi i vårt lag började spela mer uppstyrd bandy med uppspel och så vidare, så vi gick rakt igenom serien. Vi vann både utomhus och rinkbandyligan det året.

Hur allt egentligen började för Jappe med det amerikanska landslaget är ganska långt ifrån det konventionella sättet.

– Jag spelade en b-lagsmatch med Hammarby mot Essinge IK för att jag hade några kompisar som spelade i det laget. Under matchen hör jag hur det är en kille i Essinge som pratar engelska med amerikansk accent, så jag åker upp till honom under matchen och frågar vad han gör här, han svarade då att han var här för att han ville bli bättre och ha en chans att kunna spela i USA:s landslag. Vid den tidpunkten visste jag inte ens att det fanns ett amerikanskt landslag så jag blev helt ställd, och som av en händelse fick jag i den vevan mitt amerikanska pass, så efter matchen fortsatte jag och den här amerikanen att snacka. Vi tog varandras uppgifter och så hjälpte han mig att börja brevväxla med bandyförbundet i USA. 

Jasper berättar vidare hur han under det året förlorade jobbet.

– Efter många brev fram och tillbaka erbjöd de mig att komma över och spela i Minneapolis, där den enda bandyplanen i USA finns. De föreslog att de skulle bistå med mat och husrum, men mitt första svar var att jag var tvungen att kolla av med morsan, jag bodde hemma vid den tiden. Eftersom hon tyckte att det här var en en bra grej för mig nu när jag ändå inte hade något jobb tog jag chansen och åkte.

När han går in på hur äventyret på andra sidan pölen blev brister han ut i skratt.

– De hade förväntat sig att se en lång, blond och proper kille, jag är trots allt från Sverige, men så var det det här som kom. Steve Jecha som skulle hämta mig blev helt ställd, han berättade i efterhand att det första han tänkte när han såg mig i mina baggy jeans och hoodtröja var hur hans fru skulle reagera. Men de insåg att jag inte var så dum ändå, att jag var ganska trevlig.

Första träningen i USA var ett äventyr i sig.

– Det var ingen som reagerade nämnvärt när jag kom in i omklädningsrummet, eftersom jag ser ut som en amerikan och pratar bra engelska var det ingen som trodde att jag var svensken. Men redan efter tre minuter när jag hade trampat upp någon gång efter kanten var det flera av spelarna som kom fram och frågade om det var jag som var svensken. Hela tiden var det som om jag gick lite under radarn och att ingen riktigt förväntade sig att jag skulle kunna vara så bra.

•••

Mitt i intervjun ber Jasper mig att följa med honom, han ska förbereda kvällens träning. Skridskorna behöver slipas och klubborna tas fram. Jasper har i de nördigaste av bandykretsar varit känd för sitt val av så kallade rysskenor, en typ av skena som är längre än den vanliga. Kanske är det en liten del av förklaringen till hans snabbhet.

Klubborna som han plockar fram tycks vara nästintill splitternya.

– Än tänker jag inte lägga av, de får bära mig av planen om många år. Nej, men helt seriöst, så länge som jag får vara skadefri så känner jag att det finns några år kvar i kroppen. I divison tre kommer det alltid att finnas plats för mig på ett eller annat vis, för som jag sa tidigare, allt började med att jag tyckte att det var roligt och lika roligt tycker jag att det är än i dag. Men att som trebarnsfar och heltidsarbetande fritidspedagog få precis så mycket tid till bandy som jag vill är svårt. Min fru brukar skämta om hur familjen kommer i andra hand efter bandyn, det är kanske lite så ändå, säger Jasper inte helt allvarligt.

När vi kommer tillbaka till omklädningsrummet med de tegelbeklädda väggarna kommer Jasper återigen in på USA, han pratar om sitt första VM som han spelade 1995.

De äldre gubbarna i laget var på den tiden ganska konstiga, nästan lite kufiska om jag ska vara ärlig. De var inte jättepositivt inställda till att det skulle komma folk utifrån, de kallade mig för svensken. Egentligen inget farligt så där, men ändå, när vi var där för att representera ett land som vi alla älskar och är stolta över var det så klart inte jättekul. Men många av de andra spelarna tog mig i försvar och sa att så länge som man har amerikanskt medborgarskap och är beredd att fightas för vår flagga så är man amerikan, efter det tog de inte upp det mer.

På frågan om hur bra USA egentligen är svarar Jasper följande:

– Det beror helt på, många gånger har de lockat nya spelare genom att säga att de får vara med och spela VM. Så det innebär ju att de vissa mästerskap skickar ett lag som kan vara helt katastrofalt för att sedan nästa VM skicka ett lag som till och med kan slå Norge. Jag har varit med när det har varit jättedåliga lag men även när vi har varit riktigt bra. Så med andra ord är det inte självklart att vi skickar det absolut bästa som vi har som de andra länderna i toppen gör. Det är väl just nu, eller har i alla fall varit, den största faktorn som har talat emot USA i mästerskap.

•••

Jasper har genom åren i svensk bandy gjort sig känd som en flyttfågel, en sak som inte har uppskattats i alla klubbar.

– Jag är en ganska krass människa, har jag ett kontrakt så är det det som gäller, har jag inte ett kontrakt så är det det som gäller. Men då vill jag också att alla ska veta att jag aldrig har spelat för pengarnas skull. Många gånger har jag tittat på vad ett lag kan erbjuda utanför planen för att sedan se vad det är för något de erbjuder mig innanför de röda linjerna. När jag blev värvad till Djurgården en gång blev jag inte erbjuden så mycket mer än gratis medlemsavgift och material men det som de kunde erbjuda mig på planen var då i mina ögon mycket mer intressant än vad den tidigare klubben kunde, det slutade ju även med att vi gick upp i Allsvenskan så jag tror nog att jag valde rätt just där i alla fall. Men under mina år har jag varit med om lite olika äventyr på planen. En säsong var jag med som en av de äldre i ett annars jätteungt Helenelund, ett lag som faktiskt tog sig hela vägen till kvalet upp till allsvenskan, men där föll vi tyvärr mot ett mer rutinerat Djurgården. Men jag har hela tiden sökt den bästa kombinationen för mig. 

En lite större flytt hann Jappe även med innanför Sveriges gränser. Under nittiotalet bar det av till västkusten och kakmonstrets hemort Kungälv dit han blev värvad av ungerske landslagsmannen Josef Kosak för att spela för Kungälvs SK.

– Det var efter VM som han kom fram och pratade med mig, han undrade om jag var intresserad av att flytta västerut. Vi hade ett jäkla bra lag, ett för bra lag för division 2 som vi då spelade i. Vi var ju ihopvärvade för att vinna tvåan och gå upp, som vi senare också gjorde. Vi förlorade en match på försäsongen det året, annars var vi obesegrade. Inför andra året i Kungälv blev jag kontaktad av IFK Kungälv som hade åkt ur Allsvenskan, den då högsta serien. De undrade om jag var intresserad av att spela för dem den säsongen, vilket jag var. Att komma dit var något helt annat än vad jag var van med från tidigare, en helt annan nivå av professionalitet, allt var ordnat, bastu i omklädningsrummet, materialförvaltare som älskade jobbet och motiverade medspelare, det var helt enkelt den första klubben som jag spelade i som var en proffsklubb. 

 Hur upplevdes det att du som amerikan spelade för svenska klubbar?

– Jag upplevde det som att det var något som klubbarna tyckte var lite häftigt. Jag kommer ihåg när jag kom till Kungälv och tidningarna skrev om att de hade värvat en amerikansk landslagsman, när sedan fansen kom för att se mig spela så blev de nästan lite besvikna på att de hörde mig prata stockholmska. Men självklart har jag tack vare mina dubbla pass skapat lite extra publicitet för de klubbar som jag har varit i. Jag minns speciellt en match som jag spelade borta i Hälleforsnäs, under hela matchen stod en liten skara hemmafans och kastade snöbollar på mig, det var minst sagt speciellt att behöva tänka på både motståndare och att akta sig för snöbollar som kom från sidan. 

•••

En som kommer ihåg Jasper från dagarna i Kungälv är en av spelarna i laget som Jappe tränar, GT/76 b-lag, Mattias Enlund.

– Jag kommer ihåg hans vita skridskor och att han var ganska snabb på rören. Dessutom kommer jag ihåg att man senare såg honom på Eurosport titt som tätt i och med Crashed Ice.

Efter utflykten till västra sidan av Sverige styrde Jasper kosan hemåt igen, denna gång var det Sköndals IK som blev klubbadressen. Det var även när han spelade där som han av en slump upptäckte Ice cross downhill och sportens världstour Crashed ice.

– Det var efter en måndagsträning som jag på väg till omklädningsrummet såg en affisch för något event som sponsrades av Red Bull, jag trodde att det skulle vara en snowboardtävling eller något liknande så jag brydde mig inte om det speciellt. Men det var något med det där anslaget som jag inte kunde få grepp om så nästa dag när vi hade träning gick jag och kollade igen för att se när den där tävlingen skulle vara. När jag då tittade mer noggrant fick jag se att det var grabbar i hockeyutrustning som åkte nedför, jag tänkte bara att shit, det där vill jag göra!

Jasper berättar om hur han som skadad vann en Crashed ice-tävling i Prag 2005.

– Det började dagen innan tävlingen, jag kände att jag hade lite ont i högra ljumsken och att jag hade som en bula där. Men det var inget som jag tänkte speciellt mycket på, jag smorde in rejält med tigerbalsam och lindade hårt och bara körde. Men allteftersom tävlingen gick gjorde det bara mer och mer ont och till slut när jag hade lyckats ta mig till finalen visste inte smärtan några gränser, då gick jag enbart på adrenalin. Jag led verkligen igenom de där sekunderna som loppet tar. Sen när jag kom tillbaka till Stockholm hade jag så ont i ljumsken att jag höll på att spy, jag kunde inte åka och jobba. Efter mycket om och men tog jag mig till sjukhuset och där konstaterade de att jag dagen före tävlingen hade slitit av min lårmuskel. Doktorn bara skrattade åt mig och sa att det inte borde vara möjligt med tanke på vilken smärta som jag måste ha känt. Det blev akutoperation och jag kunde bara glömma att spela bandy-VM som började helgen efter.

Jasper Felder hann med att vinna sju mästerskap i denna extremsport, sex av dem kom i rad och var de sex första tävlingarna som någonsin kördes. Han har efter det att han la av med ice cross downhill jobbat som expertkommentator under vissa tävlingar. Felder berättar dessutom om sin första tävling som han vann i Sverige 2001.

– I och med att det var min första tävling hade jag inga förväntningar på hur det skulle gå. Jag bara såg hur det på banan fanns en enorm velodromkurva som jag bara kände ”wow” inför. Senare hamnade jag i final med två grabbar som jag kände sedan tidigare, bland annat Cribbe Linder som jag spelade inlinehockey med i Stockholm Capitals och landslaget. Eftersom jag kände dem hade jag bra koll, jag bara visste när jag stod där uppe inför starten att är jag bara snabbast ut ur buren kommer jag att vinna. Jag visste att på banan är jag definitivt snabbast. Och jag lyckades, jag bara slängde mig ut och vann. När jag senare stod på prispallen och tog emot prischecken på 5000 dollar blev jag helt ställd. Det var pengar som jag senare använde för att bjuda hela min familj till USA och till Alabama dit min far vid tidpunkten hade flyttat. Det var även första gången som jag mötte min farfar, cool upplevelse.

Att kombinera bandy med att köra crashed ice fungerade riktigt bra enligt Jasper.

– Jag var på is minst fyra gånger i veckan som gjorde att jag var riktigt bra tränad när det begav sig. Dessutom är bandyskridskor som gjorda för Crashed Ice, mycket bättre än hockeyskridskor som många av de andra åkarna använder.

•••

Som om det inte vore nog med att ha spelat bandy på hög nivå och sedan blivit världsmästare flera gånger i Crashed Ice har Jasper även hunnit med att bli världsmästare i inlinehockey. En av hans lagkamrater från denna tid var Henrik Lundqvist. Det kom sig även som så att de var rumskamrater. 

– Han var en sjukt bra målvakt redan då. Vi var med och tog det första VM-guldet för Sverige 2002 vilket var riktigt kul. Jag och Henrik klickade också riktigt bra.

Är han ett samtal bort om du vill?

– Om jag vågar ringa så är han nog det. Faktiskt träffades vi på Arlanda 2006 när de skulle hem för att fira OS-guldet. Jag var på väg från Stockholm för att tävla i Crashed Ice. Han kom då fram och pratade och presenterade mig även för Peter Forsberg och Daniel Alfredsson, vilket var väldigt stort. Men helt ärligt svar på den frågan är nog att han förmodligen skulle komma ihåg mig men vi har inte pratat med varandra på väldigt många år nu tyvärr.

•••

Jasper Felder har även varit bakgrundsdansare för stora svenska artister som Robyn och The Latin Kings. Jag insåg i samma veva som jag läste på om det här att egentligen borde inget förvåna mig när det gäller den här mannen. När jag tar upp ämnet svarar Jappe spontant med en i mina ögon helt felfri ”The Wave”, alltså när man rör armarna och bröstet som en våg.

– När jag var ung var rock det enda som gällde. Jag var ett stort Kiss-fan med affischer på väggarna, men så en dag hörde jag ”Rapper’s Delight” som du hörde när jag klev ur bilen, det var som att något hände i mig. Jag kände bara att det där var jag. När jag senare även upptäckte breakdance blev jag helt såld. Jag tränade varje dag med mina kompisar på skolgården, jag tränade framför spegeln när jag kom hem, nästan jämt, i alla fall all tid som jag inte var på skridskor. Jag och min kompis Danne Grundén startade dansgruppen Total Confusion och vi började battla med andra grupper, det var så man tävlade. Vi sopade banan med alla, och det var så jag fick jobben, man blev rekommenderad av någon och det ena ledde till det andra. En polare som jag dansade med långt tillbaka i tiden var Quincey Jones III som satt i Idol-juryn senast för två år sedan tror jag. 

•••

Jasper Felder har varit med om mycket. Genom åren har han hörts och synts mer än de flesta, något som enligt Jasper själv varit på både gott och ont.  

– Jag har alltid gillat att stå i centrum, jag gillar att spela bandy inför mycket folk, jag gillar att slänga mig nedför isbackar i 70 kilometer i timmen, men någonstans har jag kanske inte blivit tagen på helt rätt sätt. Redan som liten i skolan uppmärksammades jag som ett problem. I och med att jag och mina kompisar gillade att busa blev det att vi hörde från lärarna ofta. Men ingen såg mig egentligen och det gick så långt att jag blev mobbad av en lärare som behandlade mig riktigt dåligt. På sätt och vis har det där väl följt med mig. I vissa klubbar och av vissa personer har jag blivit sedd som ett problem för att jag syns och hörs, men samtidigt, vad ska jag göra? Jag är jag, och det tänker jag fortsätta vara. Visst, alla gånger har jag inte agerat korrekt men man lär sig av det. 

Utan att jag frågar fyller han självmant i ett hål i sin livshistoria.

– När jag var yngre vapenvägrade jag, jag hade roligare saker att göra, jag kunde ju inte tillbringa ett helt år med att skjuta på människor. Det slutade med att jag fick sitta två veckor i fängelse. Senare fick jag dessutom på grund av att det var fullt på häktet sitta inlåst på Hall en gång. Det var där och då som jag bestämde mig för att aldrig i hela mitt liv hamna bakom lås och bom igen, jag skulle aldrig ha klarat av det, att sitta inlåst, jag skulle ha blivit galen rent ut sagt. 

När vår intervju har kommit in lite på djupet om vem människan bakom munskyddet och matchtröjan är ställer jag frågan om vem som har varit där för Jasper. Utan att tveka en sekund svarar han.

– Nisse Karlsson är den människa som jag vill tacka. Han har varit min mentor och tränare i Norrtelje bland annat. Han har hjälpt mig förstå hur jag ska tänka både på och utanför planen. Till honom vill jag verkligen säga tack.

•••

Klockan börjar närma sig 20:15, då GT/76 b-lag ska börja träna. Fler och fler spelare kommer in i omklädningsrummet, alla verkar ha något att säga om och till Jappe som mest bara skrattar.

– Det som driver mig i livet rent generellt är kärlek. Kärlek till det jag gör, och då menar jag till allt jag gör. Jag har ganska lätt att lägga bort telefon och nycklar men när det kommer till att spela bandy eller prata om Crashed Ice har jag full koll. Jag tycker om mitt liv helt enkelt, jag jobbar med barn som jag tycker är så jäkla coolt, se hur de utvecklas och kan anförtro sig att prata om livet med mig som utomstående vuxen. Jag tycker verkligen att det är kul.

Vad händer nu i livet då?

– Vi har skridskodisco på fritids nästa vecka.

Text och foto: Gustaf Haffling

Back to the roots

Back to the roots

Svenskarnas succé i Ryska Cupen

Svenskarnas succé i Ryska Cupen