Stina Lennartsson – dubbelidrottaren

Stina Lennartsson – dubbelidrottaren

Reportage från Magasinet Bandyportföljen #23, februari 2018. Text: Mats Kindell. Foto: Gert Holmér + Bildbyrån.

Jag minns att min morfar en gång i tiden, det måste ha varit under mitten av 1970-talet, berättade för mig om sina idrottshjältar. 

Han var född 1908 och hade således en stor minnesbank att ösa ur, och en sak som han ofta återkom till var sina förebilder i olika sporter. Då jag tänker på det fladdrar namn som Ingo, Gösta Lövgren och Gunnar Nordahl förbi. Det jag erinrar mig som något jag tyckte var mycket konstigt var att han berättade om idrottare som varit landslagsmän i två, ibland till och med tre, bollsporter. Ofta rörde det sig om ishockey, fotboll och bandy, men ibland även handboll. Jag visste ju att det var vanligt att motionärsidrottare sysslade med olika sporter beroende på årstiden, jag hade nämligen både en farfar och far som båda spelade fotboll på somrarna och bandy på sjön Borens is i Motala på vintrarna. Det märkliga för mig var det faktum att det även förekom på elitnivå. Jag visste visserligen att det bland våra idrottsstjärnor fanns sådana som varit lovande i två eller tre bollsporter men som sedan valt en när de kommit upp i sjutton-artonårsåldern. Mikael Arvidsson exempelvis, hade till och med ett kontraktsförslag i fotboll från IFK Göteborg att ta ställning till innan han slutgiltigt valde bandyn, och Peter Forsberg var då han var sexton eller om det var sjutton år gammal en stor talang i både fotboll och ishockey. Då jag som något äldre bestämde mig för att undersöka saken hittade jag namn som Orvar Bergmark, Sven Tumba, Sven Bergqvist, Sten Ove Ramberg, Seth Howander, Anette Börjesson, Minna Heponiemi och Gösta ”Knivsta” Sandberg vilka alla spelat i minst två olika landslag i bollsporterna.

Bortsett från landslag finns även ett antal idrottare som varit verksamma på elitnivå i minst två olika idrotter. Inom bandyn minns man bland andra Björn ”Butta” Johansson som spelade fotboll i AIK och bandy i företrädesvis Selånger, Stefan Ekberg som spelade bandy i elitserien både i Motala och i Villa Lidköping och körde speedway på högsta nivå och Per Lennartsson, som var tongivande playmaker i Vetlanda samtidigt som han spelade fotboll på elitnivå i Myresjö under sommarhalvåret. Som både bandy- och fotbollsintresserad har jag personligen sett Per Lennartsson i aktion både på det gröna fältet och på bandyisen när det begav sig.

Just Lennartsson är värd ett kapitel för sig. Han debuterade i högsta serien i bandy 1978 och stod sedermera för en enastående karriär, med meriter som bland annat innefattar vm-guld (1987), tre svenska mästerskap och utnämningen till stor grabb i svensk bandy. En insats som sticker ut är då han i SM-finalen 1991 svarade för samtliga fyra mål då Vetlanda vann. Under större delen av karriären kombinerade Per bandyn med fotboll och på grund av att han var gediget grundtränad och därmed sällan skadad fungerade det att byta idrott på vår- och höstkanten. Eftersom Vetlanda alltid gick till slutspel och ofta avancerade långt behövde Lennartsson sällan vara med på försäsongsträningarna, han gick helt sonika från bandyspel till gröna spelklara planer, och omvänt då fotbollen färdigspelades i oktober var det bara att skrinna ut på de nyspolade isarna.  Per Lennartsson var dock en av de sista i sitt slag inom fotboll och bandy och det har blivit alltmer sällsynt med dubbelidrottande. En elitspelare i bandy är numera aktiv minst elva månader om året och då blir det svårt att kombinera med andra sporter. Den fysiska aspekten i både bandy och fotboll har blivit mer accentuerad vilket i sin tur inneburit att närkampsspelet blivit allt tuffare och hårdare. Det har medfört att spelarna i högre utsträckning än förut har blivit tvungna att bygga upp sig under försäsongen för att kropparna ska tåla en lång säsong av hårt matchande.  

Äpplet faller inte långt från trädet, och inte minst inom bandyn räcker det med att ha hängt med under ett antal år för att le igenkännande då man läser igenom laguppställningarna. Namn som Edlund, Nordlund, Spångberg, Uhlin, Arvidsson och Lennartsson förs vidare genom generationerna och vad gäller Lennartsson spelar Pers son Philip back i Vetlanda sedan ett antal år tillbaka. Philip har flertalet säsonger som ordinarie i Vetlanda bakom sig och har en gedigen meritlista från ungdomslandslag. Den andra sonen Petter spelar fotboll, och har varit allsvensk. Han fanns med i den trupp som 2008 tog SM-guld men lånades sedan ut till Jönköping under ett par säsonger. Efter en kort återvändande sejour i Kalmar återfinns han nu i norska tredjeligan.  

• • •

Per Lennartssons 20-åriga dotter Stina är ett mycket lovande framtidsämne i såväl fotboll som bandy, och hon har kommit till den fasen i sina bägge karriärer där ett val börjar bli oundvikligt. Som nybliven allsvensk fotbollsspelare tillika konstruktiv bollbegåvning samt skridskogeni i Skirö bandy har hon i sin offensiva mittfältsroll stora möjligheter i bägge sporterna, men som det ser ut nu är det fotbollen som går först.

Du är aktiv i både bandy och fotboll. Vilka likheter och vilka skillnader tycker du finns mellan dessa idrotter?

– Det finns många likheter mellan dessa båda lagidrotter, även om förutsättningarna är väldigt olika. En av de största skillnaderna är att bandy går otroligt fort och att matcherna kan svänga på en väldigt kort tid.

Vilka tankar har du när det gäller ditt framtida idrottande?

– Mina framtida tankar kring fotbollen är att först och främst försöka etablera mig som  allsvensk spelare. När det gäller bandyn är mina tankar att försöka kombinera det så länge som möjligt på ett bra sätt. Eftersom jag fortfarande är relativt ung så får framtiden utvisa kommande vägval.

Vilken tycker du är tjusningen med bandy?

– Först och främst skulle jag vilja säga att det är fantastiskt roligt att spela bandy. Många gånger är det faktiskt roligare än att spela fotboll. För publiken är det så att farten inspirerar och även att det oftast blir många mål.  

En oundviklig fråga är hur mycket din far Per Lennartsson betytt för dig i ditt idrottsutövande. Jag såg själv honom både i Vetlanda som bandyspelare och i Myresjö som fotbollsspelare och blev imponerad av den höga kvalitet han kunde hålla i bägge sporterna!

– Självklart har han betytt och fortsatt betyder en hel del för mitt idrottande. Han har trots allt spelat över tusen matcher i både fotboll och bandy på elitnivå. Så visst har jag fått mycket tips och råd. Han har inspirerat mig att dubblera i de bägge idrotterna, vilket tyvärr inte är så vanligt att man gör längre. Båda mina föräldrar är väldigt intresserade och följer mig och mina bröder så mycket de hinner. Det största dilemmat för dem är nog när våra matcher krockar, att välja vilken match de ska se!

Som du sa har du även syskon som är aktiva i dina idrotter. Har det präglat ditt val av idrott?

– Jag är ju uppvuxen med mina bröders idrottande så det föll sig naturligt att jag gick i deras fotspår. Trots att det skiljer sex och nio år mellan mig och mina bröder har jag alltid fått vara med och spela med deras kompisar på gatan och i trädgården. Det tror jag har medfört att jag fått växa upp i den hårda skolan, och att jag fick tåla en hel del hårda tag. Om jag lipade fick jag inte vara med så det vara bara att bita ihop!

Ser du några likheter mellan dig och pappa vad gäller bandyn?

– Tyvärr fick jag aldrig se pappa spela aktivt då han hunnit sluta när jag växte upp. Men av vad andra har berättat för mig har jag förstått att han var en bra passningsspelare med ett bra spelsinne, men att han inte var så snabb på skridskorna. Det skiljer sig eftersom min styrka ligger i just skridskoåkningen.

Ser du några likheter mellan dig och dina syskon vad gäller bandy/fotboll?

– Vad gäller Philip så är det väl inte så stora likheter i bandyn, eftersom han alltid varit  försvarsspelare. Men däremot vad gäller Petter finns likheter i fotbollen, då vi båda är offensiva spelare som gillar att gå på genombrott.

Hur ser du på din framtid i dina idrotter? Tänker du göra ett medvetet val och satsa helhjärtat på någon av dem?

– Just nu har jag precis skrivit på ett allsvenskt kontrakt i fotboll med Växjö DFF, vilket gör det tuffare att satsa helhjärtat på bandy. Men jag hoppas verkligen att jag ska få möjlighet att fortsätta att spela bandy fortsättningsvis i min karriär.

Initierade bedömare som sett dig på bandyisen säger att du skulle kunna ta en landslagsplats om du satsade. Hur påverkar sådana ord dig i ditt val av idrott?

– Det är så klart roligt att höra att man blir uppskattad för det man presterar. Det är självklart att det är tufft att tvingas välja, men i nuläget känns det inte som att det finns utrymme för att göra elitsatsning i två idrotter. Självklart hade det varit roligt att spela i landslaget men då krävs det att man kan träna bandy regelbundet.

Vad arbetar du med?

– Jag arbetar i nuläget som extra resurs på Tomaslundsskolan i Vetlanda,  vilket passar bra just nu med min idrott. Det är ganska tufft att kombinera den civila karriären med mitt idrottande. Jag bor i Vetlanda och pendlar till Växjö varje dag vilket är cirka en timme enkel resa. Att jobba som resurs är inte kanske vad jag vill ägna resten av mitt liv åt men just nu fungerar det bra. Har väl inte riktigt bestämt mig vad jag vill göra i framtiden, drömmen hade självklart varit att kunna leva på sin idrott. Jag jobbar ungefär 80 procent för att hinna till träningarna i Växjö varje dag.

Hur mycket tid lägger du ner på din idrott?

– Nästan all min tid går till fotboll och bandy, Jag tränar sex-sju fotbollspass i veckan, sen försöker jag alltid få in en bandyträning också och vi har alltid en match i veckan, antingen fotboll  eller bandy, så det blir en hel del.

Hur skulle du vilja tillbringa tiden om du fick välja själv?

– Det är så klart att man kan sakna sin ’’fritid’’ så som att kunna resa när man vill eller att kunna följa med kompisar ut på saker eller bara en sån enkel sak att kunna göra vad man vill när man vill, men det är ett val man gör. Idrotten ger mig mycket tillbaka.

• • •

Skirös damansvarige Jonas Nilsson är bestämd på en punkt när han ger sin bild av Stinas förutsättningar inom bandyn. Det är att det finns få om ens någon inom svensk dambandy som kan göra de saker med bollen med bibehållen fart som Stina mäktar med. För honom är det en gåta att hon inte ens var tillfrågad för bandy-VM i Kina och han spår henne en lysande framtid inom bandyn om hon skulle välja den idrotten. En otroligt ödmjuk och fin tjej som inte vill framhäva sig själv, trots att hon är så skicklig, lyder omdömet från Skirös ledarstab.

Konstateras kan att svensk dambandy här har en oslipad juvel att förvalta, även om det just nu ser ut som att det blir fotbollen som blir Stinas prioritet nummer ett. Får man hoppas och stilla be om en operation övertalning från klubb och landslagshåll vad gäller denna stora talang? Det känns på sätt och vis lite tråkigt att mångkonstnärernas och dubbelidrottarnas tid tycks vara förbi, och att elitidrotten ställer så höga krav att unga killar och tjejer måste bestämma sig relativt tidigt för vad de ska satsa på. Juniortiden har ju drastiskt krympt till förmån för att de största talangerna skriver A-lagskontrakt redan då de är i gymnasieåldern och en rättmätig fråga i sammanhanget är hur många slow starters exempelvis bandyn går miste om. Det finns exempel på spelare som inte slagit igenom förrän de nått en dryg bit över tjugoårsåldern och med dagens tidiga A-lagssatsningar kanske dessa spelare tröttnar och slutar innan de nått sin fulla potential. Det vore tråkigt, för vad idrotten behöver är mer begåvningar som ges utrymme att växa ut och bli framtidens hjältar. Det är ju nämligen som så att det är talanger som exempelvis Stina Lennartsson som utgör den begåvningsreserv som ska leda idrotten framåt.

Text: Mats Kindell. Foto: Gert Holmér + Bildbyrån.

Zocke: »Jag kan häpna över att folk är rätt korkade«

Zocke: »Jag kan häpna över att folk är rätt korkade«

Back to the roots

Back to the roots