Torbjörn Andersson: "Det är väldigt smart att man dragit finalen tillbaka från inomhusarenorna i Stockholm till Studenternas i Uppsala"

Torbjörn Andersson: "Det är väldigt smart att man dragit finalen tillbaka från inomhusarenorna i Stockholm till Studenternas i Uppsala"

Torbjörn Andersson på en bandyträning i Borgå. Bild: Mikael Kokkola

Torbjörn Andersson är docent i idrottsvetenskap vid Malmö Universitet och har nyligen gett ut boken Den döende bandyn? - En säregen historia om svensk natur, nationalism och nostalgi (Arx Förlag) där han med finalerna från 1907 och framåt som ram undersöker en idrott som på samma gång är både förmodern, modern och senmodern.



I din forskning har du annars oftast studerat fotbollen som samhällsfenomen. Vad fick dig att intressera dig för bandy?

- Jag har alltid haft en viss sympati för bandy. Jag är uppvuxen i Linköping och såg IFK Motala ibland under perioden när de var riktigt bra på 80-talet. Under samma period såg jag också en SM-final, det kan ha varit mellan Boltic och Villa. På den tiden gick det bussresor till stora idrottsevenemang. Jag minns att jag på samma sätt också såg Arsenal i någon cupvinnarcupmatch i Göteborg. Nån gång runt 1990 var jag också på en annandagsmatch mellan Vetlanda och Nässjö när jag var i föräldrarnas sommarstuga i Kalmartrakten. Eftersom jag är Hammarbyare i fotboll har det också hänt att jag slunkit in på Zinkensdamm nån gång och så har jag sett nån match i Sandviken i samband med att jag varit där och jobbat med fotbollsprojekt, så intresset har funnits lite latent. Jag är inte på något sätt expert, men har förstått att det finns en väldigt bra historia att berätta. Det finns historiska likheter med fotbollen, det är ofta på liknande orter som sporterna har vuxit fram. Just när det gäller SM-finalerna har jag kanske tidigare sett varannan på TV, men även ickeinsatta vet att det är något unikt och säreget mytiskt med finalen i den här sporten som annars är lite på dekis och kämpar på i nostalgiska sammanhang.



Du har jobbat med din bok under den senaste treårsperioden och använder finalerna från 1907 och framåt som något slags utgångspunkt. Hur tänkte du när du lade upp arbetet?


- När det gäller den här typen av forskning finns det i någon mån pengar, även om det i det här fallet varit ganska begränsat så mycket av jobbet har jag gjort ideellt. Att jag valde att titta närmare på finalerna beror dels på att jag var nyfiken på magin och ritualerna som uppstått runt matcherna och dels på att det lätt skulle ha runnit i väg både i fråga om tid och pengar om jag skulle ha gjort på något annat sätt med exempelvis massa intervjuer och arkivläsande. Jag har faktiskt försökt få med någon detalj från varenda final, både på herr- och damsidan, till exempel om det varit något nytt på läktaren eller något säreget misslyckande runt damfinalen. Jag fattade också tidigt att det särskilt runt finalen fanns något att hämta runt supporterkulturen. Där har det varit en pendel mellan fotboll och bandy när det gäller vem som kommit med nya inslag som sång, flaggor och hejarramsor och ishockeyn har inte bidragit med just någonting. Det är faktiskt så att Villa Lidköping i de finaler de deltagit i, med 10 000-12 000 supportrar på plats varje gång, är det lag som haft med sig flest supportrar på en längre sträcka till ett idrottsevenemang utanför hemmaplan i Sverige. Det är helt otroligt, och det verkar ha gått förbi det allmänna medvetandet att det inte är något av fotbollens Stockholmslag, IFK Göteborg eller Malmö FF som har det här rekordet. En annan fantastisk grej är stämningen som Edsbyns och Bollnäs klackar skapade i finalen 2017. Det har inte hänt någon annan gång i svensk idrottshistoria att två lag från så små orter haft sådana supporterskaror. Okej att det var halvtomt i arenan den gången, men det var samtidigt något helt unikt som hände.  



Du delar in bandyn i en förmodern period (”1895-1955. Naturis, ingen sarg, kort säsong. Icke-standardiserad utrustning, bandylacknystan, mössa, radioinslag från finalen”), en modern period (”1956-2003. Konstfrusna banor, sarg, utökad säsong, plastboll, hjälm, värmeläktare, tv-sänd herr-SM-final, dam-SM-final, herr-VM samt sovjetiska influenser”) och dagens senmoderna period (”2004 och framåt. inomhushallar, evenemangskultur, TV-sänd dam-SM-final, dam-VM”), men det finns ännu inslag av alla perioderna?


- Ja, än i dag är bandyn delvis i en förmodern period då vissa matcher faktiskt får ställas in när det inte räcker med konstfruset i dagens klimat. Det är en besvärlig sak för förbundet, men annars tycker jag att man ska omhulda det faktum att sporten befinner sig i olika faser samtidigt. Det är väldigt smart att man dragit finalen tillbaka från inomhusarenorna i Stockholm till Studenternas i Uppsala. Att det hände är något ganska unikt. När något moderniseras är det annars väldigt svårt att vända en sådan process, att frivilligt backa och säga att det här funkade inte. Den enda parallellen jag kan koma på är hur vinylskivorna kommit tillbaka på senare år. För spelarna och dem som på djupet uppskattar spelets estetik och teknik är hallarna överlägsna, men den här publiken räcker inte till. Finalfesten måste bygga också på dem som kanske bara går och ser finalen och annandagsmatcherna. För dem gör det inget om vädret inte är perfekt, och då är det bara bra om man kan skapa hype runt matcherna. Ett problem med hallarna är att de många gånger kan bli för små för annandagsmatcherna, där flera hallar bara kan ta in typ 2000 på läktarna. På Zinkensdamm har man haft väldiga publiksiffror som varit svåra att ha i en hall. Allt det här ger bandyn en charm och problematik som gör sporten intressant.



Hur ser du spontant på framtiden annars? Vilka är de största riskerna?


- Det finns många hot, men ett är att Villa segrar ihjäl sig. Det kan bli så att publiken tröttnar om de skulle ta flera SM-guld i rad. Nu har de under flera säsonger burit upp mycket av intresset, och det har varit ganska perfekt att de varit med i kampen om guldet länge, men aldrig lyckats förrän nu. Det är viktigt att framgångarna sprids, annars är risken att det blir som det varit med Kristianstad i handbollen som varit överlägsna i flera säsonger med risk för att publikintresset minskar. 



Vad tror du om utvecklingen på dam- och flicksidan?

- Damernas ställning var också ett skäl till att jag hakade på det här projektet. Gamla dambandybilder har alltid funnits med i idrottshistoriska publikationer och bandyn började som ett mixedspel. Det är fascinerande att något kan finnas i 100 år utan att slå igenom, förrän möjligtvis nu med Skutskärs framgångar och det lokala intresset där. Bandyn har i allmänhet varit väldigt trängd och det har drabbat damerna ännu hårdare än herrarna, men i dag måste man tänka genus och ungdomsidrott på ett annat sätt än tidigare. Det talar för att dambandyn kan växa.

Michael Bratt tar över Västanfors

Michael Bratt tar över Västanfors

Grachev klar för Uralskij Trubnik

Grachev klar för Uralskij Trubnik