Långrep: Dallas Sedvall

Från Bandyportföljen #8, december 2014.
Text: Johann Bernövall.

Göran Sedvall heter han. Han som är invald som nummer 18 i den exklusiva skara som ingår i bandyns egen Hall of fame. Men det är det knappt någon som vet. För i Söderhamn och i resten av bandysverige kallas han “Dallas”. Den legendariske dribblern har hunnit leva i 73 år men är fortfarande en vital man med många järn i elden och med tydliga åsikter om bandy i allmänhet och Broberg i synnerhet. Det blev Bandyportföljen varse när vi åkte och tog en kaffe i “Dallas” och hustrun Majvors kök i Söderhamn.

Eller just ja, något kaffe fick vi faktiskt inte, men det återkommer vi till. Stora mängder prat om bandyn och livet stod istället på menyn.

Vid vår första telefonkontakt, tidigt i september, berättar “Dallas” att läget är “sådär”. Han är sängliggande med två revbensfrakturer och har “ont som fan”. En fallolycka när han klippte äppelträden är orsaken. Men det råder ingen tvekan om att intervjun ska genomföras. Med klingande hälsingemål gör han klart att det bara är att komma förbi, han är ju ändå hemma hela dagarna. Så vi kör på det. Några veckor senare trycker jag på ringklockan till det lilla vackra hus i Söderhamn som är familjen Sedvalls. Och “Dallas” är åter på benen. Han bär en Broberg-keps. Kärleken till moderföreningen är stor, ska det visa sig.

– Bandyportföljen, vilket jäkla bra namn på tidningen, säger ”Dallas” och skrattar till när vi slagit oss ned vid köksbordet. Han fortsätter:

– Det har ju alltid varit en stor del av bandyn det där med portföljen. Kanske mer förr än nu. Men det har aldrig varit något tok med det där, med fylla och bråk. Det är alltid trevlig stämning på bandyn.

Rösten är lite sävlig och eftertänksam men samtidigt bestämd när han konstaterar att det är löjligt att man inte kan ha “medhavt” på bandyfinalen längre.

---

När det kommer fram att jag är från Uppsala visar det sig att “Dallas” fru Majvor just opererats på Akademiska sjukhuset och sitter på sjukbussen på väg hem. Den fördomsbaserade känslan är att hemmet är präglat av henne. Köket är noggrant och hemtrevligt inrett och på väggen sitter en bård med texten “Carpe diem”.

– Du är från Uppsala, alltså. Då känner du väl “Askis”?, frågar “Dallas” och syftar på Carl-Eric Askelöf, före detta superstjärna i Sirius som var samtida på planen med “Dallas”. Det visar sig att de är nära vänner och umgås “familjevis”, som han uttrycker det.

Efter att jag möjligen gjort honom besviken genom att inte känna “Askis”, jag var ju inte ens född på hans tid, så frågar jag hur dagarna ser ut för en pensionerad bandylegendar.

– Så mycket bandy är det inte längre. Det blir mycket fiske istället, jag är och har alltid varit otroligt intresserad av det. Brorsan (Kurt, också före detta bandyspelare) har en stuga i Härjedalen, så vi är mycket där uppe och fiskar. Och så är det travet.

“Dallas” är onekligen en bandyprofil, men genom att han har ett fast V75-inslag i lokalradion varje fredag har han också blivit något av en travprofil.  Fast det där om att det “inte är så mycket bandy” i “Dallas” liv visar sig vara en sanning med modifikation. När jag frågar om hans status i Söderhamn så lyser han upp.

– Jo, jag blir igenkänd när jag är ute, så är det. Bandyn är ohotad som nummer ett här i stan.

Jag är imponerad av att Broberg tar sig till slutspel år efter år med sina förutsättningar. Hur uppfattar du att klubben mår idag?

– Jag tycker det ser förjäkla bra ut nu. Det känns bra att vi fått hem ryssen Vadim Arkhipkin, han är ju Söderhamnsgrabb från början. Det tror jag blir viktigt i vinter. En kanonförstärkning som jag har tjatat om länge. Ända sedan han lämnade, faktiskt.

En ryss som är Söderhamnsgrabb? Jo, det stämmer. Vadims pappa Vjacheslav "Slava" Arkhipkin var en omtyckt spelare i Broberg i början av 00-talet och Vadim växte upp i Söderhamn. Han spelade juniorbandy i Broberg tillsammans med bland annat Adam Giljam och Jonas Engström, men lämnade för Dynamo Moskva för ett par år sedan. Nu är han alltså “hemma” igen. En häftig förstärkning.

Du säger att du tjatat om den här värvningen. Hur mycket insyn och hur mycket påverkan har du på klubben egentligen?

– Nej, nej, ingenting. Jag har ingen påverkan så. Men tycker jag något så säger jag det på radion.

Så det är inte bara V75-rader du levererar i etern?

– Nej, jag är med i en panel som heter “sportsnack” också, med Fredrik Mix från Söderhamns-kuriren.

“Dallas” är inte bara den där gamla hjälten och klubbikonen som står staty vid Hällåsen. Han är säkerligen också en jobbig jäkel för de styrande i klubben ibland. När något, enligt honom, inte sköts som det borde så hörs det. I lokalradion.

– Jag slänger en hel del på klubben. Både ros och ris, säger han och ler finurligt.

---

1979 slutade “Dallas”, efter en bitter finalförlust mot Boltic, spela i Brobergs IF. Den första matchen i “Gurt”, som de kallas på grund av sina gula dräkter, gjorde han 1955, 14 år gammal. Svindlande. Men någon tränarkarriär blev det aldrig tal om trots hans otroliga meriter. “Jag är inte den typen” konstaterar han kort när det kommer på tal.

Hur var du som spelare, var du den där liraren som det står om i arkiven?

– Ja, det var jag ju. Mest av allt ville jag showa. Alltid showa. Spela för publiken - så de fick valuta för pengarna.

Varifrån kom den viljan då?

– Det satt nog i mig på något sätt. Från att jag var åtta år så tränade jag mycket själv, även på somrarna, på barmark. Jag bodde precis vid Faxevallen som var Brobergs hemmabana då, så varenda dag var jag där, säger han och ler stort.

– Vid läktarväggen ritade jag upp ett mål och stod och sköt i timmar. Mitt prickskytte var alltid bra och det var tack vare det nötandet.

Lagledare i 60-talets Broberg var Ingvar Wasberg, farfar till nuvarande målvakten Dennis Wasberg, och han lät individualisterna blomma ut. I full blom.

– Han var helt inne på att vi skulle improvisera på isen och leka bandy, om man säger så. Och jag dribblade och dribblade och dribblade och… dribblade. Till slut skrek han från bänken: “Sluta nu, Dallas!”. “Jag kan inte! Jag kan inte!”, skrek jag tillbaka och hela publiken skrattade, berättar han och skrattar själv åt minnet.

---

Familjen Sedvall flyttade till Söderhamn från en annan hälsingseort, Viksjöfors, när “Dallas” var sju år. Fadern var bagare och hade fått jobb i den dåvarande bruksorten. Bandyintresset hos den lille “Dallas” föddes, ovanligt nog, på grund av ett biobesök.

– De sände SM-finalen 1948 mellan Västerås och Broberg inne på biografen i Söderhamn, fast över radio. Det var fullsatt i salongen. Pappa tog med mig dit och då tände det ordentligt i mig, fastän vi förlorade den finalen.

Efter det blev det bara bandy i “Dallas” liv. Faxevallen var hans hem fram till 1977 då klubben flyttade in på nuvarande banan vid Hällåsen.

---

Nog för att Broberg var i två finaler 1947 och 1948 och vann den förstnämnda, men det var först när “Dallas” generation kom upp i A-laget som den riktiga storhetstiden inleddes. Mellan 1963 och 1979 spelade man sju finaler och vann fyra av dem. Vad var det som gjorde att Brobergs IF var en av svensk bandys storklubbar under två decennier? Är det någon som kan svara på det så är det “Dallas”. Han spelade samtliga finalsäsonger, även om det blev två kortare avstickare till Falun och Mjölby. För pengarna, berättar han. I Broberg fick spelarna betalt i gratis luncher och 300 kronor i bonus när man vann SM-guld. Under karriären jobbade “Dallas” bland annat extra på en herrekipering.

– Det spelet vi utvecklade i början av 60-talet, det var något helt nytt, berättar han.

– Det där lekfulla spelet, med det var det knappt någon som visste hur de skulle stoppa oss. Det var nästan bara Sirius som lyckades, i finalen 1966.

Men det var inte bara en improviserad och offensiv bandy som Broberg var nyskapande med. Man var, om man ska tro “Dallas”, också först med det ibland så bespottade bakåtspelet.

– Vi började att släppa bakåt mellan benen och sådant. Inte sådant tråkigt bakåtspel som idag, utan lite kortare passningar bakåt för att kunna komma med fart. Det gillade folk.

Det individualistiska tänket var lagledaren Ingvar Wasbergs stora käpphäst. Det lär ha stuckit i ögonen på vissa i jantelagens Sverige, men enligt “Dallas” älskades spelet av publiken.

– Wasbergs vision var ett lag med 12-13 individualister. Utan skickliga spelare blir det ju inget bra lagspel heller, fastlår han och det är tydligt vilken bandy som förespråkas hemma hos “Dallas”. Den som är offensiv och bjuder på artisteri.

Naivt, går det att invända. Men resultaten talar sitt tydliga språk. Och “Dallas” var inte bara en tekniker. Han gjorde också ruskigt mycket mål. I landslaget blev det 25 på 57 spelade matcher.

---

Biografen i Söderhamn gav inte bara upphov till bandyintresset utan låg också bakom det ikoniska smeknamnet. Han berättar med inlevelse om hur de äldre kamraterna gav honom namnet “Dallas” på grund av det omåttligt stora intresset för film och särskilt då westernfilm. Han kunde ibland se tre föreställningar på en dag.

Vi förflyttar oss till vardagsrummet och en fin gammal bandyklubba åker fram. “Dallasklubban” står skrivet på skaftet.

– De här sålde jag på 60-talet och gjorde en del pengar, säger han och skrattar.

Vi tar lite bilder samtidigt som han visar oss någonting annat som han fått uppkallat efter sig. “Dallasfinten” eller bara “en Dallas”. Den patenterade finten som går ut på att man drar bollen bakom ryggen är uppkallad efter honom. Där står alltså “Dallas” och visar “Dallasfinten” för oss - med hjälp av “Dallasklubban”.

---

Det har blivit dags att runda av intervjun, men när “Dallas” får veta att vi ska med tåget så erbjuder han oss skjuts till stationen. Vi nappar på erbjudandet och frågar om han vill ta en sväng förbi Hällåsen. Det vill han, utan omsvep. Vi tar bilder vid den spartanska men fina plywood-statyn som föreställer honom själv och han läser högt från en skylt som informerar allmänheten om vem det är som avbildas. Han gör det som att det var den mest naturliga saken i världen. Och det är det ju, om man är “Dallas” Sedvall.

---

Kaffet då? Vi skulle ju komma tillbaka till det. Jo, precis när han ska till att släppa av oss vid Söderhamns station stelnar han till.

– Men, nu bjöd jag ju inte på kaffe!

Han verkar genuint upprörd. Jag försöker lugna honom med att han bjöd på mycket annat, men han verkar faktiskt fortfarande lite besviken på sig själv när vi efter en stunds tystnad tar farväl.

Förhoppningsvis kan han efter ytterligare en stunds eftertanke i hemmet komma fram till den trösterika sanningen. Sanningen att den förlupna koppen kaffe faktiskt är en mycket obetydlig sak. Åtminstone ställt emot alla de fina minnen han gett svensk bandy genom åren.

____________________________________

Dallas-fakta:

FÖDD: 15 juni 1941 i Söderhamn.

POSITION: Forward.

KLUBBAR: Brobergs IF, Falu BS, Mjölby.

MODERKLUBB: Brobergs IF.

LANDSKAMPER: 57 – 25 mål.

VM-MERITER: 4 silver.

SM-GULD: 4 (med Broberg, 1963, 1964, 1976, 1977.) Finalförluster (med Broberg, 1966, 1969, 1979.) Finalmål: 7.

WORLD CUP: Seger 1975, 1977, 1978.

STOR GRABB nr 128.

KURIOSA: Vid bandy-VM i Moskva 1973 utsågs Sovjets Maslov till bästa forward. På banketten överlämnade Maslov priset, två miniatyrsamovarer, till ”Dallas” med orden: ”De här ska du ha, du är bäst”.

Fakta: svenskbandy.se