»Klubben har en vision om SM-guld«

Hon blev årets junior 2011 och har därefter växt till en nyckelspelare i Hammarby. Bandyportföljen har pratat med Emelie Timan om uppväxt, SM-guld och om att leva för bandyn.

Denna intervjun är ett utdrag från magasinet #100sidorbandy från oktober 2015. 

Du har spelat i Hammarby sedan 2012. Förra säsongen gick ni till kvartsfinal. Hur är känslan nu?
»Den är bra. Vi har började ganska tidigt med isträningen och hade tidigare under året fystester som vi aldrig har haft tidigare. Förutsättningarna blir bättre och det känns som att klubben har börjat satsa allt mer på damerna.«

Hur långt kan ni gå denna säsong?
»Klubben har en vision om SM-guld. Vi är inte riktigt där än men en dag så ska vi dit. Personligen har jag gått från att vara libero till att vara defensiv mittfältare. Det är roligt att få vara med lite framåt också.«

Om jag säger final på hemma i Stockholm och Tele 2 Arena, vad säger du då?
»Oj. Det är den absoluta drömmen och målet. Det vore otroligt häftigt.«

Du är född 1992 i Härnösand. Hur var det att växa upp där ur ett bandyperspektiv?
»Härnösand är kanske ingen bandystad, men det kompenserades av att jag växt upp i en riktig bandyfamilj. Pappa (Jörgen Fröberg) har tränat Härnösand i många år och har även varit förbundskapten för damlandslaget. Sen så spelar min syster Sandra i Söråker och min bror Mattias i Surte, så det är från familjen som intresset kommer.«

Härnösand AIK:s damlag är också där du inledde karriären.
»Stämmer. Jag gick i högstadiet när jag var med i a-laget och vi gick upp i högsta serien. Det var otroligt häftigt att vara med om, även om vi fick det tufft året efter. Parallellt med att jag spelade i Härnösand så gick jag på ett idrottsgymnasium där jag fick lära mig väldigt mycket om träning. Så jag inledde en seriös satsning under gymnasieåren och tränade mycket själv. Jag är glad att Härnösand fortfarande har ett damlag. Det är bra förutsättningar med den anläggning som finns, även om det är svårt att behålla spelare efter tonåren.«

Efter gymnasiet bar det av till Stockholm, men inte till Hammarby, utan AIK. Det måste ha varit en stor omställning?
»Ja, det var det. Både på och utanför planen. Att komma till en storstad - det var väldigt mycket nytt. Jag flyttade dit med min syster och vi spelade båda i AIK. Vi bodde till och med ihop och gick varandra på nerverna, haha. I AIK blev det ett otroligt lärorikt år, laget var på en helt annan nivå än vad jag var van vid och hade en annan professionell mentalitet. Efter första året flyttade Sandra hem, men jag trivdes bra i Stockholm och ville stanna kvar i stan.«

Läs mer bandy genom att prenumera på Nordens största bandymagasin.