Lasse Sandlin var en sådan där person som man instinktivt tyckte om. Det märkte jag när jag som nytillträdd och galet grön chefredaktör för Magasinet Bandyportföljen var minst sagt smånervös inför att ringa upp min gamla Aftonbladetfavorit, för att med någon slags falsk auktoritet diskutera hans krönikerande i tidningen. Han borde ju vara redaktör för mig, och inte tvärtom.
Men det gick enkelt. Precis som mängder av hans forna Bladet-kollegor vittnat om så var Lasse otroligt snäll och givmild mot yngre journalister, mig inräknad. Första gången vi sågs “live” i samband med en upptaktsträff för Elitserien tog han med mig ut på en öl och berättade historier från gamla bandymästerskap. Bjussigt är bara förnamnet.
Han kallade mig alltid, med glimten i ögat, för “min chef ” när vi sågs. Ganska surrealistiskt. Utöver sina vassa bandykrönikor levererade han en strid ström av sms om tidningens innehåll och lite allt möjligt, oftast om bandy och det Sirius han visste att jag håller kärt.
Sms:en fortsatte att komma även efter tiden då vi arbetade med Bandyportföljen. Så fort jag skrivit något i hans lokaltidning, Södermalmsnytt, kom ett uppskattande sms. Det kommer jag att sakna så länge jag lever. Tack för dina insatser för bandysporten, och tack för din värme och din humor. Bästa Lasse.